Dag 9 – Mytilini, Lesbos, Grekland
“Ibrahim”, 23 år, från Irak
När jag träffar Ibrahim har det gått drygt ett år sedan han flydde från Irak. När andra i hans sällskap försäkrar honom om att jag har ett gott syfte och att han kan välja vad han vill berätta delar han med sig av sin historia.
– Mamma saknar mig. Om mamma dör utan att jag får träffa henne igen, då dör jag två gånger i livet, förstår du? Min kropp är här men min själ är där. Jag vet inte om den jag älskar lever eller har blivit halshuggen. Och min familj har också flytt efter att de sköt med maskingevär mot min fars hus och sen tog över det.
Dem som Ibrahim pratar om, dem med maskingevär, är en gruppering som informellt styr Irak, berättar han. Ibrahim är för rädd för att jag i detalj ska kunna redogöra för hans skäl att fly. När han befann sig i Turkiet under sex månader eftersöktes han där. Numera har han blockerat Facebook av säkerhetsskäl. Vi kommer överens om att kalla hans anledning att söka asyl för personliga skäl.
Han verkar tycka att det är en mycket märklig fråga att ställa, när jag frågar vad han hade för plan från början, om han hade något slutmål?
– Jag hade ingen plan, jag visste bara att jag måste ut ur landet och tog mig över gränsen till Iran. Det är ett år sedan nu. Om jag hade vetat vad som väntade… Jag önskar att jag kunde vrida tillbaka tiden och vara i mitt hemland.
Det har nu gått sju månader sedan han anlände på Lesbos. Han tittar mig i ögonen och säger att han skulle betala myndigheterna för att skicka honom tillbaka till Irak. Ibrahim jämför med när människor började fly över gränsen till Irak i början av kriget i Syrien.
– När syrierna kom till oss så tog vi in dem i våra hem och hjälpte dem. Så gör ni inte här. Jag hörde om Europa, att ni är trevliga här, medmänskliga. Att ni inte är rasister mot någon och att man har rättigheter. Men när jag kom hit förstod jag att det bara var bläck på papper, att det inte var sanningen. Ingen bryr sig här. Jag är så besviken över det. Jag har försökt ta livet av mig fyra gånger men ingen bryr sig om att jag har psykologiska problem.
Läger eller fängelse
För tre månader sedan försökte Ibrahim med hjälp av ett falskt pass ta sig till Neapel, för att kunna ta sig vidare upp i Europa genom Italien. Polisen tog honom vid en flygplats på en grekisk ö och efter tjugo dagar fängslad på ön följde fängelsevistelse i Aten i nitton dagar.
Fängelset i Aten var en rund byggnad med en öppen plats i mitten. Han promenerade runt, runt för att få dagarna att gå. Människor behandlades värre än hundar och på rastgården sprang möss omkring, berättar han. Samma sorts soppa serverades varje dag med en halv brödbit.
Ibrahim visade papper på att han har psykologiska problem, sade att han mådde dåligt och behövde hjälp, men vakterna pratade inte med de intagna och polisen svarade inte på några frågor, säger han. En städerska sade till honom att han skulle se till att komma därifrån så fort som möjligt. Hon berättade att två pakistanier nyligen hade begått självmord i en av cellerna efter att ha varit i fängelset i nio månader.
Ibrahim berättar att han blev flyttad från fängelset i Aten till sektion B i flyktinglägret Moria på Lesbos. Han förklarar att sektion B är fängelset i lägret, där bland annat algerier och marockaner placeras tillsammans med dem som använt falska dokument. Algerierna och marockanerna blev extremt dåligt behandlade.
– När en algerisk man hade ett astmaanfall sparkade polisen honom och drog sedan hans ansikte i golvet. Därefter kedjade polismannen hans arm i en vägg och någon gång därefter förlorade den algeriske mannen medvetandet.
Sin första dag i Europa spenderade Ibrahim också i Moria. Han blev chockad över att det här är realiteten i Europa.
– Moria påminde mig om Abu Ghraib i Bagdad. Vet du vad jag menar? Det har hänt många dåliga saker där.
Jag säger att jag känner till tortyren som förekommit där och vi återgår till att prata om Moria. Ibrahim berättar att vintern varit hemsk i lägret. Människor dog på grund av levnadsförhållandena och vädret.
– De som dog, de dog för att de frös. De första dog av kylan, de andra fick gas för att värma tälten och dog av gasförgiftning.
Skammen att vara flykting
När en vän till Ibrahim skulle gå och köpa kläder i en affär här i Mytlini fick han inte komma in. Förklaringen var att han var flykting. När Ibrahim berättar om detta är han upprörd.
– Jag vill inte vara här. Jag vill inte vara här ens i ett femstjärnigt hotell. Jag vill inte vara en flykting. Jag saknar mitt liv. De får oss att känna skam, som att vi inte är människor.
En dag bar Ibrahim en typisk arabisk scarf. När en vakt på gatan kände igen att han var irakier började vakten följa efter honom. Han frågar mig hur en vakt kan ha som jobb att följa efter människor på flykt sådär? Vet jag hur det känns när någon tror att att man är här för att stjäla? Och egentligen är det enda som skiljer oss åt bara att ha rätt eller fel papper.
Jag frågar honom vad han skulle vilja säga till europeiska politiker.
– Jag önskar att de bryr sig, att de ska uppmärksamma oss när vi kommer i båtar. Det här är människor som offrar mycket. De är inte flyktingar för att komma hit och ta några jobb, utan bara för att rädda sig själva. Look deeper at us! Jag hoppas att de goda människorna ska ge sitt system till oss. Jag hoppas att det finns något ställe som kan ta hand om alla våra historier.
Ibrahim beskriver att historierna är som ett djupt hål; de tar aldrig slut. Människor fortsätter att ha anledningar att komma hit. Människorna som nu deporteras från Grekland till Turkiet väljer att åka hem till Syrien, berättar Ibrahim.
– De tar vapen i hand för att dö. They run out of options! Då vill de hellre dö i sina länder.
Text och foto: Elin Lindén
Fotnot: Ibrahim är ett fiktivt namn som vi använt för att skydda hans identitet
—
Bakgrund: De som står utanför våra stängda gränser
Sommaren 2016 beslutade våra folkvalda att stänga Sveriges gränser. Förutsättningarna för de människor som redan hade flytt hit försämrades. Familjer splittrades när kraven skärptes.
Flykt från krig och förföljelse fortsätter. Men vad händer med dem som inte hann hit? Var tar de vägen? Hur ser deras verklighet ut, efter flykten som inte tillåts få ett slut? Det vill Refugees Welcome Stockholm berätta mer om.
Rapporter från verkligheten
Tre av Refugees Welcome Stockholms volontärer befinner sig under februari och mars i flyktingläger i Grekland och Serbien för att arbeta ideellt. De berättar om verkligheten där och vad det innebär både att vara volontär och att leva på flykt.
Elins arbete på Lesbos
Här är Elin Lindéns berättelser från Lesbos, en av de grekiska öar som tagit emot tusentals människor som flytt över Medelhavet i sjöodugliga gummibåtar.
Elin delar med sig av vardagen i Mytilini på Lesbos, där hon arbetar i flyktinglägret Pikpa. Hon kommer också intervjua människor som kommer i hennes väg som vill berätta om sin egen flykt eller sin syn på EU:s flyktingpolitik. Hemma i Stockholm arbetar hon som samordnare inom socialtjänsten för sociala insatsgrupper och är volontär inom RWS.
—
Läs mer
Grekland:
- På flykt innanför EU:s gräns: Situation Grekland
- Riv upp EU:s Turkietavtal!
- Ett år senare: Flyktingar och civilsamhälle enade mot EU:s Turkietavtal
- Ett överväldigande engagemang
- “Jag vill inte vara en flykting, jag saknar mitt liv”
- “Det är inte meningen att barn ska bo där, men det gör de”
- De som står utanför våra stängda gränser
- “Det regnar bomber i Syrien och jag har för många tankar i huvudet”
- “Han verkar inte förstå att brodern faktiskt dog”
Serbien:
- På flykt utanför EU:s gräns: Situation Serbien
- Gott nytt persiskt nyår från Serbien!
- Serbien – i väntan på en väg vidare
- Matkön vid barackerna blir mindre anonym för varje dag
- Med avslaget i Sverige försvann hoppet
- Kalla dagar i Belgrad
- ”Jag åker i dag”
—
Stöd flyktinglägret Lesvos Solidarity-Pipka genom att sätta in en slant via Elin Lindén, besök Gofundme-sidan här!