Dag 10 – Mytilini, Lesbos, Grekland
Rasool är på flykt, men har befunnit sig på Lesbos i snart ett år. En mycket kapabel man på 35 år som har bott i olika länder, arbetat hårt och tränat flera sporter när han var yngre. Nu är han starkt medicinerad med antidepressiva och sömntabletter, efter att ha varit med om flera traumatiska händelser. Trots medicinerna kan han inte sova mer än någon timme per natt. För att förklara mer om sig själv visar han ett Youtube-klipp där en av hans familjemedlemmar misshandlas till döds framför kameran.
Ensam här i Grekland berättar Rasool med inlevelse om smärtan i att komma nära volontärer i lägret, eftersom de snart åker iväg igen. Han orkar inte med fler förluster och avsked. Hans psykiska mående försämras varje gång som någon han knutit an till försvinner.
Rasools förtroenden, de afrikanska männens förfrusna händer i stora bandage. Den nittonåriga killen som fått asyl och nu får åka till Aten och vidare till släkt i norra Europa men som är för rädd att ge sig iväg till något okänt återigen. Den charmiga femtonåringen som bara lämnar tältet för att hämta mat eller ta hand om sin gravt funktionsnedsatte lillebror och den truliga sexåringen som precis som andra sexåringar gillar Batman och Spindelmannen. Alla lever i mig.
Hur mycket empati är bra att känna som volontär? Jag söker efter ett seriöst svar. Vilket bemötande är funktionellt för dem jag möter, och hur ska volontärer agera och tänka för att inte gå sönder känslomässigt?
Professionell distans är svårare här
De här frågorna är inte nya för mig som socionom, men de ställs på sin spets här. Förutom att det är extremt att människor befinner sig i flyktingläger, i enorm osäkerhet med rädsla för sina liv, har mitt grubblande andra orsaker. I vanliga fall är jag omgiven av socialarbetare och familjeterapeuter och vi har alla pluggat och lärt oss liknande saker. Vi befinner oss i en organisation med riktlinjer, arbetsledning och extern handledning; vi lär oss om professionell distans. Olika tekniker för att ställa frågor och skapa förtroendefulla relationer utan att för den delen dela med oss av oss själva särskilt mycket. Här är det annorlunda.
Volontärerna här är en mångfacetterad grupp människor. Greker och engelsmän som har kavlat upp skjortärmarna, lämnat sina jobb som ekonomer eller grafiska designers och nu hugger i där det behövs för att rädda människoliv och humanitära värden. Tyska, polska och en bunt andra anarkister driver ett soppkök och bor i ockuperade hus tillsammans med människor som blivit utvisade och nu lever som papperslösa. Pensionerade kvinnor och män från flera länder hjälper till med språkundervisning, byggande och barnpassning. Unga hippies engagerar sig i trädgårdsarbete eller startar ett band.
Här på Lesbos bjuds vi på mat i de boendes tält i flyktingläger. De som bor i läger bjuds senare på kvällen på öl av en volontär i den lokala baren. Mytilini är en liten stad där man lätt råkar på varandra. Många politiskt medvetna volontärer jag pratar med har en stark önskan om att inte göra skillnad på ”vi” och ”dom”. Det är inte välgörenhet vi ägnar oss åt. Vi solidariserar oss med dem som är utsatta. Så varför ska vi inte hänga med varandra utanför lägret när vi alla är människor?
Det är kanske detta som gör att stämningen här är så inkluderande. De stora frivilligorganisationernas arbete har inte räckt till och många mindre NGO:s har på så vis hittat hit. En del volontärer kommer hit utan att tillhöra någon organisation alls. En del jobbar stenhårt och många gillar också att dricka Ouzo på kvällarna. De lösa ramarna gör arbetet här på Lesbos mer komplicerat och utmanande. Pikpa, lägret där jag arbetar, kämpar med att organisera sin verksamhet i ett ständigt föränderligt sammanhang. De försöker exempelvis bara ta emot volontärarbetare som kan stanna över två månader, med syftet att få mer kontinuitet i verksamheten.
Att drunkna i empati
En bekant säger att det är stort av mig att volontärarbeta i ett flyktingläger, att lägga semester och pengar på det. Men väl här gör många så mycket mer; de bor trängre, är fattigare och när jag är ledig på helgen jobbar de alla dagar i veckan. Lesbos blir ett beroende.
Forskningen säger att överlag är det bra att känna medkänsla och empati med andra. Medkännande personer är mer optimistiska. När vi känner medkänsla blir hjärtrytmen långsammare och oxytocin frigörs. Att se likheterna med sig själv och andra, och att se sig själv som en människa som alla andra, ökar medkänslan. Medkänslan får oss att vilja göra något åt andras lidande, närma oss dem och visa omsorg.
Samtidigt säger experterna att du inte kan ge mer än du har. Jag förstår vad de menar. Att dräneras på energi och samtidigt fyllas med världens smärta, det känns som att drunkna i empati. Alla människoliv som slingrar sig runt en och in i en. Bilderna och historierna samlas som knutor runt om i kroppen. Det som härdar förändrar en.
Trauma kan överföras
På platser som Lesbos möter vi personer på flykt som uppfyller diagnoskriterierna för PTSD, posttraumatiskt stressyndrom. Vid PTSD återupplevs traumat genom återkommande minnesbilder. Försök att undvika allt som påminner om traumat kan leda till isolering. Vaksamhet kan göra att man blir lättskrämd, lättirriterad, får omotiverade vredesutbrott, koncentrationssvårigheter och problem med sömnen.
När vi som är hjälpare får höra en berättelse om något fruktansvärt aktiveras samma område i hjärnan när vi visualiserar historien som om vi faktiskt skulle uppleva händelsen själva. Trauma kan överföras till hjälpare och kallas då för sekundär trauma. En förändrad, mörkare syn på världen, hopplöshetskänslor, koncentrationssvårigheter och utmattning är vanligt. Den som förstår betydelsen av händelserna som den utsatte har upplevt, men som samtidigt känner sig hjälplös i att vidta konstruktiva åtgärder är mest i riskzonen för att utveckla sekundär trauma. Om man fortsätter med samma uppgifter kan empatitröttheten som uppkommer leda till cynism och påverka ens förmåga att ge ett gott bemötande.
För att förebygga sekundär trauma och empatitrötthet finns tips om att arbeta färre timmar per vecka, att omge sig av stöttande personer och att inte visualisera hemska historier i detalj. Jag försöker följa tipset att tänka ”Det här är inte min smärta, jag håller den bara en liten stund”. Det hjälper också att fokusera på styrkan hos människorna en möter. Rådet borde egentligen inte vara svårt att lyda – för hur stark är inte en människa som klarat övergrepp på flyktvägen, förlust av anhöriga samt långa färder genom öknar och över berg och hav?
Gråten tränger sig på
Salim är i tjugoårsåldern, dansar, känner glädje och berusning. Behovet att uttrycka sig, skaka om känslorna. Han ser så normal ut, stilig med vax i håret och en vanlig t-shirt. Hur kan han vara en flykting som bor i ett tält i ett flyktingläger? På samma bar som jag en fredagskväll. Absurditeten i denna situation får mig att börja gråta.
Att det kommer människor i båtar över havet och bor i tält i år kan jag trots allt förhålla mig till. När gränserna överträds känns det så mycket mer verkligt. Jag behöver mina gränser och han behöver spränga gränserna. Det känns så skönt att säga att det är professionellt att hålla distans, men just här och nu vet jag inte om det professionella bemötandet är ett medmänskligt bemötande.
Hälsningar, Elin Lindén
—
Läs mer:
Pacific Standard: The hidden costs of volunteering in Greece
Se Tedx avsnitt Drowning in Empathy: The Cost of Vicarious Trauma
SvD: Vi blir friskare om vi bryr oss om varandra
—
Bakgrund: De som står utanför våra stängda gränser
Sommaren 2016 beslutade våra folkvalda att stänga Sveriges gränser. Förutsättningarna för de människor som redan hade flytt hit försämrades. Familjer splittrades när kraven skärptes.
Flykt från krig och förföljelse fortsätter. Men vad händer med dem som inte hann hit? Var tar de vägen? Hur ser deras verklighet ut, efter flykten som inte tillåts få ett slut? Det vill Refugees Welcome Stockholm berätta mer om.
Rapporter från verkligheten
Tre av Refugees Welcome Stockholms volontärer befinner sig under februari och mars i flyktingläger i Grekland och Serbien för att arbeta ideellt. De berättar om verkligheten där och vad det innebär både att vara volontär och att leva på flykt.
Elins arbete på Lesbos
Här är Elin Lindéns berättelser från Lesbos, en av de grekiska öar som tagit emot tusentals människor som flytt över Medelhavet i sjöodugliga gummibåtar.
Elin delar med sig av vardagen i Mytilini på Lesbos, där hon arbetar i flyktinglägret Pikpa. Hon kommer också intervjua människor som kommer i hennes väg som vill berätta om sin egen flykt eller sin syn på EU:s flyktingpolitik. Hemma i Stockholm arbetar hon som samordnare inom socialtjänsten för sociala insatsgrupper och är volontär inom RWS.
—
Läs mer
Grekland:
- På flykt innanför EU:s gräns: Situation Grekland
- Riv upp EU:s Turkietavtal!
- Ett år senare: Flyktingar och civilsamhälle enade mot EU:s Turkietavtal
- Ett överväldigande engagemang
- “Jag vill inte vara en flykting, jag saknar mitt liv”
- “Det är inte meningen att barn ska bo där, men det gör de”
- De som står utanför våra stängda gränser
- “Det regnar bomber i Syrien och jag har för många tankar i huvudet”
- “Han verkar inte förstå att brodern faktiskt dog”
Serbien:
- På flykt utanför EU:s gräns: Situation Serbien
- Gott nytt persiskt nyår från Serbien!
- Serbien – i väntan på en väg vidare
- Matkön vid barackerna blir mindre anonym för varje dag
- Med avslaget i Sverige försvann hoppet
- Kalla dagar i Belgrad
- ”Jag åker i dag”
- Barackerna i Belgrad är rivna
—
Stöd flyktinglägret Lesvos Solidarity-Pipka genom att sätta in en slant via Elin Lindén, besök Gofundme-sidan här!