Dag 12: Belgrad, Serbien.
Pojkar och män i mer eller mindre trasiga kläder och skor köar varje dag för att få lunch av frivilligorganisationen Hot Food Idomeni (HFI). Först ser det bara ut som en anonym massa. De är “de från misären i barackerna” som alla redan har läst om i flera reportage i tidningen.
Namnet på gruppen kommer från förra våren, när de startade i det stora och informella lägret Idomeni i norra Grekland. Av de som startade HFI är det flera som arbetat professionellt med mat i flera år. I höstas flyttade de till Belgrad där de behövdes som mest. En del har jobbat i månader och är en del av kärntruppen, medan andra volontärer kommer några veckor eller dagar.
Kön vid barackerna blir mindre anonym för varje dag som går. Volontärer måste varje dag utöver själva matutdelningen göra “line control” – vakta kön så ingen smiter in under de två timmar som distributionen varar. Det är ungefär samma hundratals personer som står i kön varje dag och många ansikten blir snart bekanta. Konversationerna går från “Where are you from?” till “How are you today?”.
I kön står varje dag ett gäng killar på 13-14 år som har bott där i månader. Där står Paul från Pakistan som på nåt magiskt sätt alltid har en ren skjorta och hår som ser nykammat ut. “There are good and bad people in all countries, you know, so always take care of yourself” förklarade han för några dagar sen på flytande engelska.
I kön står, eller, smiter nästan varje dag en kille i blå luvtröja in. Han driver alla till vansinne.
Många har öppna sår och många haltar. “Big problem” säger en 17-åring från Afghanistan och pekar på sina såriga hälar som sticker ut från de nedtrampade skorna. Några pojkar är ett-två huvuden kortare än trettonåringarna. De kanske är 8-9 år.
En del berättar om vaga planer på att korsa gränsen. Fler och fler nämner Kroatien istället för Ungern. De flesta har bott här i flera månader. För här kan de inte stanna även om de får en portion Chorba-soppa och nyskuren sallad varje dag klockan ett.
Text och foto: Hanna Strid
—
Bakgrund: De som står utanför våra stängda gränser
Sommaren 2016 beslutade våra folkvalda att stänga Sveriges gränser. Förutsättningarna för de människor som redan hade flytt hit försämrades. Familjer splittrades när kraven skärptes.
Flykt från krig och förföljelse fortsätter. Men vad händer med dem som inte hann hit? Var tar de vägen? Hur ser deras verklighet ut? Det vill Refugees Welcome Stockholm berätta mer om.
Rapporter från verkligheten
Tre av Refugees Welcome Stockholms volontärer befinner sig under februari och mars i flyktingläger i Grekland och Serbien för att arbeta ideellt. De berättar om verkligheten där och vad det innebär både att vara volontär och att leva på flykt.
Journalisten Hanna Strid arbetar som volontär i Belgrad med att hjälpa människor som hamnat i limbo inför Europas stängda gränser.
—
Läs mer
Grekland:
- På flykt innanför EU:s gräns: Situation Grekland
- Riv upp EU:s Turkietavtal!
- Ett år senare: Flyktingar och civilsamhälle enade mot EU:s Turkietavtal
- Ett överväldigande engagemang
- “Jag vill inte vara en flykting, jag saknar mitt liv”
- “Det är inte meningen att barn ska bo där, men det gör de”
- De som står utanför våra stängda gränser
- “Det regnar bomber i Syrien och jag har för många tankar i huvudet”
- “Han verkar inte förstå att brodern faktiskt dog”
Serbien: