RWS Open Cinemas filmdag Film utan gränser inleddes med fem dokumentärfilmer där besökarna fick dela verkligheten för människor som flytt. I sin nya verklighet, på plats i Sverige eller som tvingad ut ur landet.
På kanske tio kvadratmeter, med madrasser på golvet och fönster som täckts för, sitter Mustafa Nauibi och talar om sina möjligheter. En av möjligheterna är att han ska få återvända till Sverige. Den andra möjligheten är att han tar sitt liv. Scenen är från en dokumentärfilm gjord av journalister på gräsrotsfinansierade sajten Blankspot. Mustafa är en av de unga som tvångsutvisats till Afghanistan.
Uppdrag Granskning frågade häromkvällen Fatemeh Khavari, en av talespersonerna för Ung i Sverige, om hon kunde vara säker på att alla som tvångsutvisats till Afghanistan “skickas i döden”.
– Jamen, är döden bara fysisk? Som jag ser det är det inte bara fysiskt, det är psykiskt också. Alla dör psykiskt. Alla, alla, det spelar ingen roll. Alla dör psykiskt, svarade Fatemeh Khavari.
I Mustafa Nauibis rum som visas i dokumentären finns rekvisita från barndomsåren i Sverige: en brottardräkt med Örgryte IS-emblem. En Bamse-tidning. Att tvinga någon att se självmord som en utväg, är inte det att skicka någon i döden psykiskt? Jo, det är det, enligt Mikael Ribbenvik, generaldirektör för Migrationsverket. Uppdrag Granskning frågar honom: “Om [man] skulle revidera och i stället säga att man dör en psykologisk död – vad säger du då?”
– Då håller jag med. Jag tror att många av de här ungdomarna känner så. Speciellt efter att ha varit här under en lång tid. Fått sina nätverk, kamrater, folk som stöttar dem. Sett det här livet och sedan tvingas tillbaka till det där livet. Så i den, ja, det tror jag absolut.
Blankspots film om Mustafa Nauibi var en av de som visades när Refugees Welcome Stockholm, Historieberättarna och Svenska Filminstitutet bjöd in till filmdag på Filmhuset i Stockholm. Där visades också Den Okända Vägen, A Place, Vi Finns Inte På Jorden och DIF Boxing Club. Många av dem av och med människor som sökt asyl i Sverige.
Filmerna blir ett sätt att kanalisera vanmakten och omsätta den i målmedvetenhet. Det var för en gångs skull, som någon i publiken anmärkte, ett samtal med och av de nyanlända, snarare än en debatt om dem.
– Det är inte så många som vet vad som pågår här, hur situationen är för flyktingarna, för afghanerna. Vår film är ett sätt att visa hur det är, säger Mojje Moosavi, som tillsammans med sin bror Maikel Moosavi medverkar i filmen Vi Finns Inte På Jorden.
Mojje Moosavi minns en rörmokare som kom till Mojjes boende i stockholmsförorten Fisksätra. Förutom skiftnyckel, tång och skruvmejsel hade rörmokaren också med sig ett knippe fördomar. Boendet motsvarade inte rörmokarens förväntningar.
– Han trodde att vi bara får pengar, skiter i allt och inte gör någonting. Men vi försöker bilda oss en framtid. Vi kommer inte hit för att strunta i landet.
Med filmerna kan fler än rörmokaren besöka de nyanländas hem runt om i Sverige. Människorna som flytt krig och konflikt bara för att hamna i den svenska migrationpolitikens ingenmansland träder fram, blir öden, berättelser, individer.
– Ser man en film får man en känsla i magen. Och sedan stannar den känslan i magen kvar, säger Shafaqh Shakeri, som gjort filmen A Place.
Nu handlar det om att ge filmerna spridning, en publik. Jonny Holmberg, projektledare för Vi Finns Inte På Jorden, föreslår en turné runt om i landet.
– Vi måste fortsätta dialogen, säger han.
Och Jonas Embring från Historieberättarna, som gjort dokumentären DIF Boxing Club, påpekar att filmerna inte bara bör nå de som redan engagerat sig för nyanlända och ensamkommande.
– Så SVT kanske ska ta sitt ansvar, säger Embring.
Text: Peter Ottsjö
Foto: Cecilia Nordstrand, www.cicci.nu
Se fler bilder av fotograf Cecilia Nordstrand från dagen via Facebook!
Läs samtliga Peter Ottsjös artiklar från Film utan gränser här!
—
Refugees Welcome Stockholm, i samarbete med Svenska Filminstitutet, bjöd in till en heldag med film och samtal om hur man kan använda film för att påverka och nå ut med sin berättelse. Flykt, asyl, inkludering och mänskliga rättigheter stod i fokus den 28 oktober på Filmhuset.
En dag fylld av samtal med filmskapare, konstnärer, författare, jurister, journalister och aktivister. I foajén ställdes konst och fotografi ut – och böcker fanns till försäljning. I barnhörnan lät Historieberättarna barn och ungdomar göra sina egna stop motion-filmer.
Dagen var kostnadsfri och besökarna bjöds på lunch och fika. Varmt tack till Fazer som bidrog med filmgodis och Spendrups som stod för all dryck under dagen! Även ett varmt tack till Boulebar Rådhuset som bjöd på alkoholfria drinkar till kvällens avslutande mingel.
