Dag 17 – Mytilini, Lesbos, Grekland
Ibrahim Al Swedani, 47 år, från Syrien
Ibrahim från Syrien tycker lite skämtsamt att jag ska kalla honom vid hans efternamn, Mr Swedani, i artikeln. Det var nämligen så man brukade kalla honom då han arbetade på svenska ambassaden i Damaskus i slutet av 1990-talet efter universitetsstudier i psykologi och filosofi. Där ansvarade han för administration, genomförde intervjuer och utfärdade pass. Från sin ryggsäck tar han upp och visar stolt några blekta foton av honom och den svenska ambassadens ledning.
Ibrahim visar fler foton av sig själv från tiden innan han var på flykt. På de flesta bär han kostym och det lockiga svarta håret är bakåtkammat, inte lika grått och otämjt som nu. Han har förlorat 12 kilo under sin vistelse på Lesbos.
Vi genomför intervjun på ett café i Mytilini på Lesbos. Ibrahim ber om örtte eftersom han har fått problem med magen under tiden i Grekland. Myntate serveras i presskanna och Ibrahim säger att en sådan ska man egentligen servera franskt kaffe i. Två hemlösa romska barn avbryter oss och tigger pengar. Det finns många romer här; vissa gör huden mörkare med sot för att framstå som flyktingar. Ibrahim ger barnen några mynt fastän han själv knappt har några pengar kvar.
Ibrahim bär med sig allt som är värdefullt för honom när han promenerar vägen mellan lägret Moria och Mytilini nästan dagligen. Det tar honom en och en halv timme enkel väg när inte bussen går. Bland fotona på hans mobil får jag se hur hans lilla hörna i tältet i Moria ser ut. Det är inte mycket mer än ett par böcker som får plats bredvid bädden som bara har lite kartong och en filt som madrass.
Ibrahim framstår som energisk och rastlös. Han förklarar i långa, fragmentariska meningar hur det känns att plötsligt befinna sig i en position där han är flykting i ett flyktingläger.
– Förut var jag en gentleman! Du skulle ha sett mig på sommaren när jag var solbränd. Förr brydde jag mig om sådant och om pengar, men nu vill jag bara leva och ha ett jobb. Byn som jag kommer från är sönderbombad. Det regnar bomber i Syrien och jag har alldeles för många tankar i huvudet.
Vid 47 års ålder är Ibrahim både pappa och morfar. Hans numera vuxna dotter har flytt med sin lilla dotter till Libanon och Ibrahim har kontakt med dem via telefon. Han vill inte att hans familj ska komma hit och få samma behandling som honom. Han berättar minst ett par gånger att han har varit gift, men att han skilde sig för femton år sedan. Något säger mig att han nog inte har haft några svårigheter att charma kvinnor. Ibrahim berättar att han är en social person som är bra på att läsa människor och deras kroppsspråk. När vi pratar om musik ställer han sig plötsligt upp och visar att han kan dansa både som Michael Jackson och som en robot.
Rädd att bli deporterad
Ibrahim var förföljd redan som tonåring och fick då fem års utreseförbud från landet. Hans släkt har i över tjugo år haft problem med al-Assad-familjen, först med pappan Hafez som styrde landet då och därefter med sonen Bashar al-Assad. Hans farfars kusin, som tidigare var en hög general i Syrien, fick spendera 25 år i fängelse och strax efter att han blev frisläppt avled han.
Ibrahim verkar inte kunna stå bredvid och se på när orättvisor sker. Han är en kämpe som gärna pratar med journalister och andra som vill lyssna på vad han har att säga. Han förklarar att han ständigt hjälper familjer att kämpa mot de dåliga förhållanden i lägret Moria, där han befunnit sig i sju månader. Igår hamnade han i en argumentation med en polis, berättar han. Tidigare har han strejkat flera gånger i protest mot missförhållanden för flyktingar här på Lesbos. Han kritiserade bland annat president Erdogan i Turkiet framför ett team med tv-kameror efter att en person hade dött i Moria. Han berättar att innan han kom till Grekland kände han inte till EU:s avtal med Turkiet om att sända flyktingar från Syrien dit.
Nu är Ibrahim rädd att bli deporterad till Turkiet. Han har fått ett första avslag på sin asylansökan och nu behöver han betala en grekisk advokat för att kunna överklaga sitt beslut. När han befann sig i Turkiet blev han eftersökt där och flydde från män som kom till hans hotellrum med knivar.
– Erdogan kommer göra kebab av mig. Men vill Europa att jag ska dö så får ni döda mig, säger han.
“Erdogan kommer göra kebab av mig. Men vill Europa att jag ska dö så får ni döda mig.”
Det är ni som är kriminella
Från ett volontärdrivet stödcenter i Mytilini har Ibrahim lånat ett arabiskt magasin som är daterat 1969 för att ha något att läsa.
– Jag har läst Freud, Dostojevskij, Dickens, om yoga och om kristen och muslimsk kultur. Jag är en intelligent person och har läst väldigt många böcker, berättar han.
Är det en hjälp i den här svåra situationen, att känna till så mycket som du gör, frågar jag honom. Ibrahim svarar att det hjälper, att det gör att han har något annat än nuet att tänka på.
Självfallet är Ibrahim mycket kritisk till arbetet som myndigheter och organisationer utför på Lesbos för närvarande. Han berättar att han hatar byråkrati och rutiner.
– Och vad gör FN här? De hjälper myndigheterna, inte flyktingarna, säger han. Det är detsamma med frivilligorganisationerna som befinner sig i Moria. Allt är som ett spel och flyktingarna är handelsvarorna, säger han.
Ibrahim undrar vad vi européer kommer att säga till våra barnbarn för att rättfärdiga den nuvarande politiken. Han gestikulerar med händerna, tittar uppfordrande på mig och säger att han vill åtala EU i framtiden. Ibrahim säger att Europa just nu dödar barn och hoppet hos människor på flykt. Han förklarar att systemet är konstruerat så att du måste ha psykiska problem och medicinska rapporter som styrker ditt fall för att få stanna.
“Krig är inte säkerhet, så varför får jag inte skydd? Jag är en flykting, inte kriminell eller terrorist. Det är ni som är kriminella när ni stoppar mig!”
– Räcker det inte att det regnar bomber där jag kommer från? Krig är inte säkerhet, så varför får jag inte skydd? Jag är en flykting, inte kriminell eller terrorist. Det är ni som är kriminella när ni stoppar mig! Och så gör de oss sjuka, för vad? För mer pengar?
Ibrahim säger att det värsta här på Lesbos är att människorna omkring honom förlorar allt sitt hopp. Sättet som de blir behandlade beskriver han som ett långsamt sätt att döda människor på. Ibrahim visar var han själv brukar tappa känseln i armar och ben. Han tror att det är psykosomatiska problem som beror på att han mår så psykiskt dåligt. Han har sett två unga, starka pojkar dö i lägret av ingen särskild orsak.
“Moria” kunde vara namnet på en ny psykiatrisk diagnos.”
Ibrahim blir allvarlig för en kort stund och säger att han också har förtvivlade stunder emellanåt där han tänker att det skulle vara skönare att dö. Han förklarar att vetskapen om att jag inte längre kan hjälpa mig själv, att jag inte har några egna val är fruktansvärd. Ibrahim avleder samtalet från detta svåra ämne med att konstatera att “Moria” kunde vara namnet på en ny psykiatrisk diagnos.
Vi börjar prata om den begynnande politiska organiseringen mellan olika flyktinggrupper som fastnat på Lesbos och lokala organisationer och fackförbund. Han hoppas att nu när vi gör någonting tillsammans så kan protesterna få mer kraft. Han är skeptisk till hur det fungerat tidigare, när solidaritetsorganisationer har ordnat protester själva utan att flyktingarna som berörs har varit med i processen.
– Du måste fråga mig först om du ska ordna en strejk för mig, säger Ibrahim.
Ibrahim har också något mer han till sist vill få sagt.
– Smärtan här i Europa gör mig till en större människa. Jag är ledsen för Europas skull. Jag har läst så mycket bra om Europa, men jag finner inget utav det. Demokratin föddes i Europa, men berätta var jag finner den, för det här är diktatur! Flyktingar måste ha möjlighet att välja var de ska söka asyl. Vi är inte för att köpa och sälja: vi är inga slavar. Europa har krossat mitt hjärta. Vi är inga bestar som kommer till er, det är ni som är bestarna.
Text: Elin Lindén
Foto: Ibrahim Al Swedani
—
Bakgrund: De som står utanför våra stängda gränser
Sommaren 2016 beslutade våra folkvalda att stänga Sveriges gränser. Förutsättningarna för de människor som redan hade flytt hit försämrades. Familjer splittrades när kraven skärptes.
Flykt från krig och förföljelse fortsätter. Men vad händer med dem som inte hann hit? Var tar de vägen? Hur ser deras verklighet ut, efter flykten som inte tillåts få ett slut? Det vill Refugees Welcome Stockholm berätta mer om.
Rapporter från verkligheten
Tre av Refugees Welcome Stockholms volontärer befinner sig under våren i flyktingläger i Grekland och Serbien för att arbeta ideellt. De berättar om verkligheten där och vad det innebär både att vara volontär och att leva på flykt.
Elins arbete på Lesbos
Här är Elin Lindéns berättelser från Lesbos, en av de grekiska öar som tagit emot tusentals människor som flytt över Medelhavet i sjöodugliga gummibåtar.
Elin delar med sig av vardagen i Mytilini på Lesbos, där hon arbetar i flyktinglägret Pikpa. Hon kommer också intervjua människor som kommer i hennes väg som vill berätta om sin egen flykt eller sin syn på EU:s flyktingpolitik. Hemma i Stockholm arbetar hon som samordnare inom socialtjänsten för sociala insatsgrupper och är volontär inom RWS.
—
Läs mer
Grekland:
- På flykt innanför EU:s gräns: Situation Grekland
- Riv upp EU:s Turkietavtal!
- Ett år senare: Flyktingar och civilsamhälle enade mot EU:s Turkietavtal
- Ett överväldigande engagemang
- “Jag vill inte vara en flykting, jag saknar mitt liv”
- “Det är inte meningen att barn ska bo där, men det gör de”
- De som står utanför våra stängda gränser
- “Det regnar bomber i Syrien och jag har för många tankar i huvudet”
- “Han verkar inte förstå att brodern faktiskt dog”
Serbien: