Många av dem har bott i Serbien sju-nio-elva månader. En del ännu längre. I väntan på att ta sig vidare. För många är Ungern nästa steg, antingen lagligt via ”listan” eller med smugglare.
Journalisten Hanna Strid arbetar som volontär i Belgrad med att hjälpa människor som hamnat i limbo inför Europas stängda gränser. Här är hennes berättelse från en dag fylld av korta möten med de som har haft “tur” – människor som är registrerade i Serbien och därför har tillgång till olika volontärdrivna verksamheter och informell utbildning i engelska, serbiska och tyska.
En väntan som till slut blir vardag. Med möten människor emellan i en flykt som inte tillåts få ett slut.
—
Dag 2: Belgrad, Serbien
Jag står på listan, säger Ahmed.
Listan till Ungern. Den som alla andra står på. Den som till nyligen eller kanske fortfarande bara har funnits i pappersform men som eventuellt skulle digitaliseras, såg jag förra veckan i en fb-grupp för volontärer. Det var någon som publicerat ett foto på listan där den hängde uppspikad mot en trästolpe. Den såg inte mycket ut för världen men för många hänger hela framtiden på den. Dinglar på en stolpe i norra Serbien.
Varje arbetsdag släpps 10 personer igenom på laglig väg. Det är 50 personer i veckan. Långt fler tar sig genom gränsen in i Serbien varje vecka, enligt statistik och uppgifter från människorättsorganisationer.
Nästan alla 7700 personer i Serbien vill korsa gränsen in till Ungern och EU. Trots rapporter om brutalt polisvåld och ovärdig ungersk asylpolitik med politiker som nu också vill hålla migranter instängda tills deras asylansökan, som med stor sannolikhet kommer få avslag, prövas.
Om alla ska förlita sig på listan kommer det dröja länge innan de sista tio av de 7700 personerna kan korsa gränsen.
—
– Ananas?
Jag håller upp en bild på min telefon och får ett frågande ansiktsuttryck tillbaka. Han vet vad det är för frukt men inte vad den heter på engelska. Han uttalar det som det låter på farsi. Samma som på svenska.
– Det är pineapple på engelska, svarar jag.
Ali är 34 år och brukade ha en hönsfarm. Nu lär han sig tio ord engelska om dagen. Varje kväll när hans fru och tre år gamla son somnat så övar han. Men fler ord, det går inte, det är han för gammal för. Han gestikulerar mot huvudet och svänger sen häftigt ut med händerna.
– Boom! säger han om vad som skulle hända med huvudet om han skulle försöka trycka in fler ord samtidigt.
På bara några månader har han lärt sig att prata engelska. Ibland behövs gester och google translate, men inte ofta. På den ena delen av hönsfarmen bodde 1000 hönor som värpte ägg, på den andra delen 2000 som slaktades och blev kött. Saknar du farmen?
Tystnad och en snabb blick bort.
– Du vet, Afghanistan.. det är svårt där. Krig..
—
Det är sol ute. Belgrad är ändå storstadsdisigt av avgaser och annan smuts. Vanliga arbetande människor har just slutat jobbet och vi står nere vid Brankov most-bron som går över Sava till Novi Belgrad. Tittar man åt vänster så ser man silhuetten av det som ska bli Belgrade Waterfront.
Bygget alla som läst ett reportage om den humanitära katastrofen bakom centralstationen sett torna upp sig bakom migranter som tvättar sig i stora svartbrända tunnor. Vi har gått från dagcentret för att ta en promenad nere vid vattnet, jag, en annan volontär och ett gäng tonårskillar från Afghanistan. Alla känner varandra väl efter att ha levt ihop dygnet runt i upp emot sju-åtta månader.
– Du kommer aldrig vilja gå ut med oss igen!
Jo, jag är inte så lättskrämd. Det krävs mer än det här, svarar jag och skrattar. Någon försöker fälla någon annan igen och misslyckas. Mer skratt.
– Hur känns det att gå runt med fem galna flyktingar? Om du bara såg oss, skulle du veta att vi var flyktingar då? Det är så lätt att se.
Reza fyller snart 18 år och refererar i första hand till sig själv som flykting. Han borde dricka läsk, spela tv-spel och driva sina föräldrar till vansinne. Istället är han den som pratar bäst engelska och tar han hand om dem. En annan kille har såna där skor med hjul under och två andra lämnar sina telefoner i min ficka så de kan jaga varandra på gräsmattan utan att riskera att tappa dem. Reza fortsätter berätta.
– Jag har varit här i sju månader och det är ungefär åtta månader kvar innan de kommer låta mig passera gränsen till Ungern, tror jag. Det är ett och ett halvt år.
—
– Om jag kom till ditt land, Sverige? Tror du att det skulle vara bra?
– Det är långt norrut, och du vet, många gränser bort. Det är inte ett drömställe, även om det är ett bra land. Men jag tror inte det är en bra idé att ta sig dit nu. Men det är inte upp till mig att avgöra egentligen, bara ett råd, svarar jag.
– Det är samma sak varje dag. Jag tycker om att komma hit. Att måla, rita och lära mig mer engelska. Men det är inte en bra lösning egentligen.
Fawad är 17. På tre månader har han kommit till den volontärdrivna dagverksamheten i centrala Belgrad för att lära sig engelska, delta i workshop och bara få vara. I lägret händer inget. Men de får mat, det får dom. Han sitter med huvudet i händerna, armbågarna på knäna.
Han bor med åtta andra släktingar inklusive sina brorsbarn i ett rum med sex sängar. Så har de bott i flera månader trots att han flera gånger har frågat om de kanske kan få ett annat rum, eller en till säng. Tio minuter senare skrattar han högt igen. Toppar och dalar. För att orka dalarna krävs toppar.
—
Lite senare är vi ute på stan igen. Springer över ett övergångsställe och kommer efter resten av gruppen. Javad är 16 och ska fylla 17 om några månader. Han är afghan men har inte varit i Afghanistan en enda dag i sitt liv, förklarar han. Hela familjen är kvar i Iran.
Han har kommit hela vägen till Serbien själv. Det var samma smugglare hela vägen och han åkte aldrig båt, istället tog de vägen via Bulgarien. Ibland gick de långa sträckor och ibland åkte de bil. Men det var inte så jobbigt. Man vänjer sig vid saker snabbt, förklarar han. När vi pratar om pass skrattar han till och skakar på huvudet. Nåt sånt har han inte.
– Jag tänker åka vidare nästa vecka.
Till Ungern? Står du på listan?
– Nej, eller ja det gör jag. Men jag ska till Kroatien.
Ska du? Hur? Inte lagligt?
– Nej, jag funderar på att korsa illegalt.
Även om inte alla pratar om det öppet så är gränser ständigt närvarande. Alla planer och tankar utgår från när den ska öppna, hur länge den varit stängd, hur man korsar dem. Men under tiden är det lika bra att göra det bästa av situationen, som många formulerar det.
Text och foto: Hanna Strid
—
Bakgrund: De som står utanför våra stängda gränser
Sommaren 2016 beslutade våra folkvalda att stänga Sveriges gränser. Förutsättningarna för de människor som redan hade flytt hit försämrades. Familjer splittrades när kraven skärptes.
Flykt från krig och förföljelse fortsätter. Men vad händer med dem som inte hann hit? Var tar de vägen? Hur ser deras verklighet ut? Det vill Refugees Welcome Stockholm berätta mer om.
Rapporter från verkligheten
Tre av Refugees Welcome Stockholms volontärer befinner sig under våren i flyktingläger i Grekland och Serbien för att arbeta ideellt. De berättar om verkligheten där och vad det innebär både att vara volontär och att leva på flykt.
Det här är journalisten Hanna Strids första rapport från Belgrad, Serbien.
—
Läs mer
Grekland:
- På flykt innanför EU:s gräns: Situation Grekland
- Riv upp EU:s Turkietavtal!
- Ett år senare: Flyktingar och civilsamhälle enade mot EU:s Turkietavtal
- Ett överväldigande engagemang
- “Jag vill inte vara en flykting, jag saknar mitt liv”
- “Det är inte meningen att barn ska bo där, men det gör de”
- De som står utanför våra stängda gränser
- “Det regnar bomber i Syrien och jag har för många tankar i huvudet”
- “Han verkar inte förstå att brodern faktiskt dog”
Serbien: