Situationen i Serbien, en lägesrapport
Serbien är inte med i EU, vilket gör att personer på flykt bara har det nationella asylsystemet att lita på. Sedan gränserna stängde kommer de 7700 personerna här varken framåt eller bakåt på laglig väg.
I Serbien är det enligt UNHCR:s statistik (siffror från Milenkovska den 7/3) 53 procent afghaner, 20 procent irakier och 10 procent syrier respektive pakistanier. Av dem är 47 procent barn, 37 procent män och 16 procent kvinnor.
Många har läst reportagen om den fruktansvärda situationen för de 1200 personerna som bor i varuhuset i centrala Belgrad. I barackerna, som de kallas, bor bara män och många pojkar är så unga att de räknas som barn. De är i princip helt utelämnade till frivilligorganisationer för att få hjälp.
Médecins Sans Frontières, MSF (internationella Läkare utan gränser), har sjukvårdspersonal på plats utanför varuhuset och olika gräsrotsorganisationer delar ut mat och förnödenheter varje dag. Hot Food Idomeni lagar varje dag lunch och No Name Kitchen lagar middag.
Serbiska myndigheter har indirekt förbjudit organisationer att hjälpa de som lever utanför statliga läger, eftersom de vistas i landet illegallt. Det har gjort att en del serbiskregistrerade hjälporganisationer har anpassat sin verksamhet för att inte stöta sig allt för mycket med myndigheterna. De är inte längre lika aktiva på gatorna.
Ett exempel på en organisation som behövt ta det beslutet är Refugees Foundation Serbia, vars grundare och ansvariga volontärer menar var ett svårt beslut att ta eftersom det är att stänga dörren för de allra mest utsatta. Det är också svårt att ta in donationer i landet och många organisationer föredrar därför att få pengar för att köpa det som behövs på plats. Det är också ett bra sätt att stödja den lokala ekonomin.
Av de omkring 7800 människorna på flykt som är i landet bor 6600 i statliga anläggningar. Omkring 940 män och pojkar uppskattas sova utomhus i centrala Belgrad. Standarden i lägren varierar, men personer som bor i dem uppger i de flesta fall att de får tillräckligt mycket mat, dock av varierande kvalitet.
Det finns ekonomisk ersättning att få av myndigheterna, men det är inte alla som är kvalificerade och det är inte heller mycket pengar. Dagarna kan gå långsamt och det känns ibland trångt. Det har förekommit fall då personer uppger att de får dela sängar. Lägren är överfulla, vilket gör att de som kommer till Serbien eller redan befinner sig i landet inte får plats.
Enligt UNHCR:s grafer blir det också tydligt att landet snarare fylls på månad för månad, än att det töms. Därav är det svårt att ur ett humanitärt perspektiv stödja rekommendationerna om att inte hjälpa de som lever utanför läger. Det är inte heller så att alla som registrerar sig längre får plats i ett läger, utan det bor även i viss utsträckning registrerade personer i varuhuset.
Med registrerad innebär att personen har uttryckt en första ansökan om att söka asyl, den behöver inte ha fullföljt det officiellt.
Många vill inte heller registrera sig hos myndigheterna och flytta in i ett läger av rädsla för att bli deporterade tillbaka till Makedonien eller Grekland. En annan anledning är att många läger är slutna eller ligger långt från civilisationen. Flera av de statliga lägren kräver till exempel av de boende att de ska vara tillbaka klockan åtta på kvällen, vilket gör det svårt för dem att leva fria liv.
Eftersom Serbien inte är med i EU, och därför står utanför Dublinförordningens regler om att en person ska stanna i det land där den först blev registrerad, kan de i praktiken registrera sig utan att äventyra möjligheterna i det EU-land de vill till. Rädslan för illegala push-backs, det vill säga tillbakavisningar till andra länder, har dokumenterats av flyktingar och volontärer vid flera tillfällen och är därför delvis berättigad. Framförallt har det här dock hänt efter upphämtningar i gränsområdet mot Ungern via lägret Preservo på gränsen mot Makedonien.
Av de som uttrycker intresse för att söka asyl är det bara en bråkdel som gör en fullständig ansökan. Enligt det serbiska inrikesministrets statistik registrerade, enligt Mirjana Ivanovic-Milenkovska på UNHCR, 12 821 personer en önskan om att söka asyl i Serbien 2016, men bara 574 fullföljde och gjorde en officiell ansökan. Totalt under 2016 beviljades 19 personer i Serbien asyl baserat på flyktingstatus, 23 som alternativt skyddsbehövande och 40 ansökningar fick avslag.
Ivanovic-Milenkovska bekräftar även ryktet om att det har förekommit tillfällen då serbisk polis vägrat registrera personer även om de uttryckt en önskan att göra så. Asylprocessen är långsam och inte alltid rättvis då en bra advokat kan skynda på beslutet.
Situationen är desperat och många upplever en känsla av hopplöshet över tillvaron då det har gått flera månader utan någon som helst förändring vare sig gällande tillgång på information, stängda gränser, väntelistan till Ungern eller asylansökningarna de fyllt i. Allt alla här kan göra är att fortsätta vänta, eller försöka korsa gränsen till Ungern eller Kroatien illegalt.
Den senaste tiden har det brutala våldet från ungersk polis uppmärksammats. Migranter har kommit tillbaka till Belgrad och sökt vård bland annat i Läkare utan gränsers klinik vid varuhuset bakom centralstationen.
Nu när våren kommer och med den varmare temperaturer befarar många att strömmen av migranter in i Serbien, och vidare norrut, kommer att öka ännu mer trots de så kallade stängda gränserna. På laglig väg släpps bara 10 personer om dagen igenom från den så kallade “listan”, som är ett fysiskt dokument med många hundratals namn på över de som väntar på att få korsa över till Ungern och vidare in i EU.
Den 15 mars ändrade Ungern sin politik och gjorde villkoren ännu snävare. De som lagligt kommer in i landet via transitzonerna och listan kommer hållas frihetsberövade under hela asylprocessen som kan ta fyra till nio månader.
Containers för förvaring av flyktingar har satts upp och taggtrådsstängslet är dubbelt. Enda möjligheten att få asyl i Ungern är om personen i fråga kan bevisa att Serbien inte är ett säkert tredje land för den.
Den som vill veta mer om våld på gränsen till Ungern kan titta på den här videon, men vi vill varna för starka bilder! Gräsrotsorganisationen Fresh Response som är verksamma i gränsområdet Subotica har de senaste veckorna samlat vitnessmål och lagt ner mycket energi på att dokumentera resultatet av det brutala polisvåld som det rapporterats om även i Sverige.
För dig som vill läsa mer:
UNHCR:s senaste uppdatering om Serbien
Asylinformation via hjälporganisationen Are you Syrious
Text och foto: Hanna Strid
—
Bakgrund: De som står utanför våra stängda gränser
Sommaren 2016 beslutade våra folkvalda att stänga Sveriges gränser. Förutsättningarna för de människor som redan hade flytt hit försämrades. Familjer splittrades när kraven skärptes.
Flykt från krig och förföljelse fortsätter. Men vad händer med dem som inte hann hit? Var tar de vägen? Hur ser deras verklighet ut, efter flykten som inte tillåts få ett slut? Det vill Refugees Welcome Stockholm berätta mer om.
Rapporter från verkligheten
Tre av Refugees Welcome Stockholms volontärer befinner sig under våren i flyktingläger i Grekland och Serbien för att arbeta ideellt. De berättar om verkligheten där och vad det innebär både att vara volontär och att leva på flykt.
Läs mer
Grekland:
- På flykt innanför EU:s gräns: Situation Grekland
- Riv upp EU:s Turkietavtal!
- Ett år senare: Flyktingar och civilsamhälle enade mot EU:s Turkietavtal
- Ett överväldigande engagemang
- “Jag vill inte vara en flykting, jag saknar mitt liv”
- “Det är inte meningen att barn ska bo där, men det gör de”
- De som står utanför våra stängda gränser
- “Det regnar bomber i Syrien och jag har för många tankar i huvudet”
- “Han verkar inte förstå att brodern faktiskt dog”
Serbien: