Dag 32: Belgrad, Serbien
Tio unga män, alla av afghanskt ursprung, har i över ett halvår bott ihop på ungefär tolv kvadrat. När gränserna in i Europa stängt, fastnade omkring 7000 personer i Serbien. Ungefär 1200 av dem har fram till nyligen bott i illegala bosättningar i centrala Belgrad.
I de övergivna varuhusen, “barackerna”, har de skapat sig en vardag och de är fria att komma och gå. Även om det inte är en hållbar situation.
I ett pyttelitet rum i barackerna, kanske tolv kvadratmeter, har tio unga män bott tillsammans i ungefär sex-sju månader. Längs med ena väggen, direkt till höger när man kommer in genom dörren som leder vägen in från en lång mörk korridor, hänger jackor och tröjor prydligt upphängda på egenhändigt konstruerade krokar. Det är en brokig samling kläder. Men de håller dem varma.
– Välkomna! säger de, nickar och ler.
Det finns inte en version av hur livet är här. Medan vissa har tappat bort sig själva lyckas andra fortfarande ha en någorlunda fungerande vardag. Det betyder dock inte att någon ser det som en permanent lösning, alla är på väg någon annanstans.
Många av de som bor här är rädda för myndigheter och polis, de vill inte heller bli isolerade i läger långt ute på landet. De har istället skapat ett eget litet samhälle. Det är inte bara den råa misären, som är för obegriplig för att ens försöka relatera till, som finns inom de här fallfärdiga väggarna fulla med budskap till omvärlden. Däremot är det den som nått oss via media flest gånger.
Medan somliga har tappat hoppet och greppet om sig själva finns det de som, liksom männen i det här rummet, har skapat sina egna rutiner som får dagarna att gå och ger dem någon slags mening. De som bor här har frihet att röra sig runt i staden. Det här är inte ett flyktingläger, de flesta är inte registrerade för att söka asyl – utan barackerna är en illegal bosättning och de som lever här är uteslutande män, många så unga att de juridiskt sett räknas som barn. De enda de har att få hjälp av är frivilligorganisationer.
Bor man i något av lägren nära Belgrad måste man vara tillbaka senast sju. I det öppna Obrenovac, det enda lägret där de som inte registrerat en asylansökan i Serbien kan bo i, som ligger en timme från Belgrad senast tio. För de som hamnat i läger på landsbygden är civilisationen ofta långt bort. Men medan vissa killar dricker hela nätterna och struntar i att duscha finns det de som hackar grönsaker, steker dem och dricker coca cola ur omaka porslinskoppar till middagen.
Rummet har varken bord eller stolar. Golvet är täckt av madrasser och filtar och i taket hänger rummets enda elektriska ljuskälla och dinglar från en svart sladd. Till höger om dörren står en säng prydligt bäddad med filtar.
De flesta sitter redan på plats runt en mönstrad sjal, som både är duk och matbord. Uppdukat står tre stora porslinsfat överfulla med afghanskt ris med kyckling, kryddor och stekta grönsaker. I en kastrull står resten av kycklingen som är ihopblandad med en kryddig tomatsås. Alltihop är lagad på den lilla eldstaden i mitten av rummet. Bakom den tornar en trave ved upp sig.
– Det här är nästan alla från Afghanistans favoriträtt, ni borde laga det till lunch någon gång! säger Farzan halvt på skämt.
De har bjudit in oss på middag för att säga tack för att vi har hjälpt till att laga lunch till dem nästan varje dag i två månader.
Varje dag klockan ett sen i höstas har Hot Food Idomeni, i ur och skur, sett till att killarna i barackerna i alla fall får ett mål hemlagad varm mat. Hot Food Idomeni är en organisation som började jobba i Calais för över ett år sedan sen flyttade till Idomeni där namnet kom till och sen hösten 2016 har de lagat mat i Belgrad. De som startade det kommer från Storbritannien, men nu är gruppen blandad och volontärerna från nästan överallt. Många kommer från Spanien, Tyskland, Italien och Schweiz.
En del är långtidsvolontärer och en del kommer bara för att arbeta några dagar eller någon vecka. Alla jobbar ideellt och finanserna kommer från olika håll, men de får alltid ihop det. De stöd från kontakter i Storbritannien och italienska Oxfam, men också på andra håll från både mindre organisationer, företag och privatpersoner. Matsäkerheten är hög och många har jobbat med mat professionellt tidigare.
I gruppen finns också personer som kan bygga bord, fixa elfel eller backa med släp som om de aldrig gjort annat. De tar hand om den logistik det krävs att varje dag laga olika sorters shorba – en god soppa med potatis, grönsaker, starka kryddor och bönor – till 2000 personer.
Att bjuda in till middag är deras sätt att gengälda tjänsten. Vi är mer än välkomna. Alla äter från samma stora fat och på sjalen finns det också prydligt skuren och upplagd gurka, sallad och tomat. Stora bitar av vitt fluffigt bröd ligger framför allas platser.
– Vi lagar alltid något att äta till middag. Det är kul att göra något också. Oftast utan kött. Det här riset lagar vi som mest två dagar i veckan. No Name Kitchen gör också mat, men vi går aldrig dit.
Utanför rummet pågår en slags middagsfest. Många av de som bor i barackerna kommer hit varje kväll för att laga mat med No Name Kitchen, en samling oberoende volontärer vars spanska kärna har varit i Belgrad sen i början på året.
Det är liksom Hot Food Idomeni en av alla de volontär- och gräsrotsrörelser som kommit till stan för att på eget initiativ hjälpa till. De struntar i vem som är här lagligt eller olagligt och fokuserar istället på att alla oavsett det blir hungriga några gånger om dagen. Alla delar inte ut mat heller utan gör det som behövs när det behövs. UNHCR har för mycket pappersarbete kvar verkar det som.
Killarna som bor här, i rummet med braskamin och hemmasnickrade krokar, vill hålla sig till sina egna matrutiner och inte delta i det av många andra mycket uppskattade stöket utanför. De handlar tillsammans på någon av grönsaksmarknaderna som ligger centralt. Ofta när man passerar någon av dem så syns unga killar med färgglada plastpåsar fyllda med olika sorters grönsaker.
Samtalet skiftar mellan högt och lågt. Från gränser och politik, hur bra Messi är på fotboll, matchen mellan Madrid och Barcelona som streamas på en av killarnas telefoner, till stora problem som gränser till syskonbarn och flickvänner som inte är här. Hur många gränser måste man korsa för att komma till Sverige egentligen? Och smakar maten bra?
– Min flickvän bor i Gävle. Hon jobbar nånstans… på en restaurang? På ett sånt ställe där man kan köpa saker?
Ali letar fram telefonen för att se vad det står på flickvännens facebookprofil. De har varit tillsammans i tolv år, han är något år över 30 och hon är 29. Han visar hennes facebook och vad det står på Eniro. Där står det på vilken gata hon bor och att hon inte äger några fastigheter. Är det inte häftigt, att i Sverige kan man så enkelt ta reda på allt om alla? De sågs senast för ett år sedan, hon kom till Afghanistan på besök innan han lämnade landet för att försöka fly till henne.
– Vi ska gifta oss när jag kommer fram till Sverige! Ögonen lyser upp för en stund och han tittar på mobiltelefonen och bilden av henne.
I teorin skulle hon enkelt kunna flyga till Belgrad och säga hej. Men när det kommer på tal tittar han ner på telefonen igen, den här gången utan ett leende.
– Nää… blicken är fortsatt vänd nedåt mot telefonen och han skakar sakta på huvudet.
Han har stolthet kvar. På gott och ont. Kanske säger han inte hela sanningen till henne där hemma. Och få män, eller kvinnor, vill ha besök av den de älskar mest i ett rum där de bott tillsammans med nio andra personer utan varken toalett, dusch eller kök i ett halvår och vice versa. Utan ord säger hela hans kropp hur mycket situationen tär på honom, hur mycket han saknar henne. De pratar i telefon eller chattar varje dag.
I rummet sitter också Hamid. Han är både döv och stum. Han har alltid varit det. För att kommunicera med omvärlden har han ett litet anteckningsblock att skriva i, via det kan han prata på både engelska, pashto och farsi. Ansiktet är långsmalt och fårat, han ser ut att vara någonstans närmare 40. Men det är han inte.
”29 år” skriver han i blocket.
Många här ser minst tio år äldre ut än vad de är. Hamid är bara ett år äldre än mig. Vem hade kunnat tro det? Det var ett gemensamt missförstånd fast tvärtom från hans sida också visar det sig. Unga killar har gråa strån insprängda i sitt mörka hår. En ung pojke som vaktar grinden in till parkeringen ibland för sig som en vuxen man, han verkar aldrig leka längre. Stelt står han och iakttar allt istället.
Hamid pratar inte men är ändå en rolig kille. Han är en del av gemenskapen i gruppen precis som alla andra. Varje dag vid lunchen får han gå före kön. Barn, familjer, de med skador eller särskilda behov får göra det för att slippa stå och vänta.
Efter att ha hämtat maten sätter han alltid ihop fingrarna ovanför munnen innan han slår ut med dem i en gest för att visa hur gott det ser ut att vara idag också. Sen gör han tummen upp och försvinner iväg med sin portion. Alltid med ett leende.
Det faktum att han är stum gör inte att han hamnar utanför ikväll heller. Alla tar sig tid att skriva och prata med honom via blocket, och han skämtar med alla. En del av killarna pratar ett självuppfunnet teckenspråk med honom.
– Rashid förstår allt! Vad exakt sa Hamid?
För åtta av rummets tio boende är det här deras sista natt här. För även om deras liv här har en vardagslunk precis som för alla, går det inte att bo tio personer på tolv kvadrat utan tillgång på dusch, jobb, utbildning eller sina nära och kära. Afghanskt ris tillagat på en vedspis är gott och näringsrikt här också, men mycket enklare att tillreda i ett riktigt hem.
– Vi ska ta oss vidare till Kroatien imorgon via Sid. Vi kommer gå över gränsen, utan smugglare. Det är andra som gjort så innan.
Lampan dinglar från sin sladd i taket och lyser upp allas ansikten. Elden har slocknat men det är fortfarande varmt i rummet när vi knyter på oss skorna som står på en rad innanför dörren. Någon dag senare piper det till i messenger. De har lyckats ta sig till Kroatien. Och några dagar senare piper det till igen. Kvar i Belgrad? För de är här igen. I samma rum som förut med de som stannade kvar. I alla fall för ett tag, tills det är dags att “play the game” igen, som alla kallar det när de försöker korsa gränser illegalt.
Text och bilder: Hanna Strid
Fotnot: Den här middagen var innan barackerna vräktes. Personerna i texten är nu på olika ställen. Några har lyckats korsa gränser. Några bor i ett läger med långt under människovärdig standard. Ingen av dem är framme än och flera av dem saknar den frihet de hade här. Läs er om rivningen av barackerna här!
—
Bakgrund: De som står utanför våra stängda gränser
Sommaren 2016 beslutade våra folkvalda att stänga Sveriges gränser. Förutsättningarna för de människor som redan hade flytt hit försämrades. Familjer splittrades när kraven skärptes.
Flykt från krig och förföljelse fortsätter. Men vad händer med dem som inte hann hit? Var tar de vägen? Hur ser deras verklighet ut, efter flykten som inte tillåts få ett slut? Det vill Refugees Welcome Stockholm berätta mer om.
Rapporter från verkligheten
Tre av Refugees Welcome Stockholms volontärer befinner sig under våren i flyktingläger i Grekland och Serbien för att arbeta ideellt. De berättar om verkligheten där och vad det innebär både att vara volontär och att leva på flykt.
Det här är journalisten Hanna Strids rapporter från Belgrad.
—
Läs mer
Grekland:
Serbien:
