”Jag åker idag. Det kostar 3000 euro härifrån till Italien. Jag gav pengar till någon imorse och ikväll drar vi. Jag och en kompis. Det kommer vara några timmars vandring i skogen och sen taxis över gränsen till Kroatien. Samma sak senare till Italien. Men jag har ett stort problem. Ett stort fingerproblem. Bulgarien. Tror du att de kommer skicka mig tillbaka dit? De tog mina fingeravtryck. Jag vill inte bli skickad dit, och min familj är inte där. ”
Text och foto: Hanna Strid
—
Bakgrund: De som står utanför våra stängda gränser
Sommaren 2016 beslutade våra folkvalda att stänga Sveriges gränser. Förutsättningarna för de människor som redan hade flytt hit försämrades. Familjer splittrades när kraven skärptes.
Flykt från krig och förföljelse fortsätter. Men vad händer med dem som inte hann hit? Var tar de vägen? Hur ser deras verklighet ut, efter flykten som inte tillåts få ett slut? Det vill Refugees Welcome Stockholm berätta mer om.
Rapporter från verkligheten
Tre av Refugees Welcome Stockholms volontärer befinner sig under våren i flyktingläger i Grekland och Serbien för att arbeta ideellt. De berättar om verkligheten där och vad det innebär både att vara volontär och att leva på flykt.
Det här är journalisten Hanna Strids rapporter från Belgrad.
Här kan du läsa lite mer om vad det innebär att sitta i RWS styrelse.
Styrelsen är föreningens beslutande organ mellan ordinarie och extrainsatta föreningsmöten. Styrelsen har övergripande ansvar för föreningen, föreningens verksamhet samt för föreningens medlemmar och volontärer.
Styrelsearbetet bygger på gemensamt engagemang och ansvar att ta initiativ, driva aktuella frågor och säkra att goda beslut tas. I beslut är alla ledamöters röster av lika värde, men ordföranden har utslagsröst.
För vissa ansvarsområden tillkommer ytterligare uppgifter, vilka beskrivs nedan.
Ordföranden utses av årsmötet och övriga roller av styrelsen efter behov. Styrelsen beslutar om policyer, riktlinjer, strategier med mera.
Ordförande
Föreningens högsta officiella representant
Kallar till och leder styrelsemöten
Har arbetsgivaransvar för verkställaren
Ansvarar för att initiera dagordning för styrelsemöten
Ansvarar att följa upp beslut från tidigare styrelsemöten
Ansvarar för att organisera föreningsmöten
Vice ordförande
Tillfällig ersättare för ordföranden vid frånvaro
Kassör
Ansvarar för att föreningens ekonomi och att relaterade frågor hanteras korrekt och i enlighet med myndigheters krav, föreningsmötens beslut och god sed
Ansvarar för att föreningens in- och utbetalningar, bokföring, redovisningar etc. sker korrekt och enligt lag
Upprättar årsredovisningen, bokslut med mera
Fokuserar inom styrelsen på ekonomiska frågor, kontrollerar att föreningens in- och utbetalningar, bokföring, bokslut, redovisningar med mera sker korrekt
Sätter upp ekonomiska rutiner i samråd med verkställaren och ledningsgruppens ekonomiresurs
Sekreterare
Protokollför styrelsens möten
Sammanfattar mötesprotokoll till hemsidan
Stödjer ordföranden genom att sammanställa aktiva punkter inför möten
Ledamöter
Alla ledamöter ska läsa e-post från styrelsen, hålla sig informerade om kommande möten och själva anmäla frågor och ärenden till styrelsemöten som de vill ta upp
Ledamöter med tilldelade fokusområden ska bevaka och rapportera om det till övriga styrelsen och fungera som stöd till verkställaren inom dessa områden
Suppleanter
Suppleanter är tillfälliga ersättare i ordinarie ledamots frånvaro. Närvarande styrelse röstar om vilken suppleant som ersätter frånvarande ledamot
Alla suppleanter ska läsa e-post från styrelsen, hålla sig informerade om kommande möten och själva anmäla frågor och ärenden till styrelsemöten som de vill ta upp
Suppleanter med tilldelade fokusområden ska bevaka och rapportera om det till övriga styrelsen och fungera som stöd till verkställaren inom dessa områden
Styrelsemöten
Datumen för årets styrelsemöten bestäms på den nya styrelsens första möte och publiceras på hemsidan
Mötena kan hållas på distans och det åligger styrelsemedlemmarna att ha erforderlig utrustning och uppkoppling
Agenda och föranmälda ärenden skickas ut i god tid innan mötet
Verkställaren är ständigt adjungerad till styrelsemötena
Mötesprotokollet ska arkiveras utom räckhåll för obehöriga
En sammanfattning ska publiceras på hemsidan efter varje styrelsemöte
Så här står det i stadgarna om styrelsen och styrelsearbetet:
5 Styrelsen
Styrelsen består av ordförande, minst fem och maximalt sju ledamöter samt minst två suppleanter. Styrelsen utser inom sig vice ordförande, kassör, sekreterare och de övriga funktioner som styrelsen anser sig behöva.
Vid ledamots förhinder inträder suppleant. Avgår ledamot före mandattidens utgång inträder suppleant i hens ställe för tiden fram till nästa ordinarie föreningsmöte.
6 Styrelsens uppgifter
Styrelsen företräder föreningen, bevakar dess intressen och handhar dess angelägenheter. Styrelsen beslutar å föreningens vägnar såvida inte annat föreskrivs i dessa stadgar. Styrelsen ska verkställa de beslut som fattats av föreningsmötet, handha föreningens ekonomiska angelägenheter och föra räkenskaper, samt avge årsredovisning till föreningsmötet för det senaste räkenskapsåret.
Styrelsemöte hålls när ordföranden finner att det är nödvändigt eller om minst tre styrelseledamöter begär detta. Vid styrelsemöte ska protokollföras.
Styrelsen är beslutsför då minst fyra personer är närvarande. Styrelsebeslut fattas med enkel majoritet. Vid lika röstetal blir det ordförandens röst som avgör beslutet. Föreningens firma tecknas av ordföranden och kassören, var och en för sig.
För de som är bakom stängda gränser men i EU finns det fler möjligheter att på laglig väg ta sig vidare än de som är utanför även den gränsen. Inom EU finns det en delvis gemensam migrationspolitik som ger fler möjligheter än bara ett lands asylsystem. Grekland är ett exempel på det.
För de som är på andra sidan gränsen, utanför EU, ser möjligheterna annorlunda ut och är ännu färre. Serbien är på många sätt ett limbo där det går varken att komma bakåt eller framåt på laglig väg. Läs mer om situationen i Serbien här.
Grekland är ett EU-land och ingår därför i olika för EU gemensamma regler och överenskommelser utöver det nationella asylsystemet. Dessa är Dublinförordningen och det kvotsystem som EU enades om för medlemsstaterna i september 2015.
Dublinförordningen ger rätt till familjeåterförening med nära familj i andra EU-länder och omfördelningsprogrammet som infördes i september 2015 skulle erbjuda 160 000 människor på flykt ett nytt hem på två år. Omfördelningsprogrammet är tillgängligt för de som är i Grekland eller Italien och är av en nationalitet som inom EU får bifall på sina asylansökningar I minst 75 procent av fallen. Det utestänger många från lagliga vägar vidare in i EU.
Programmet, inklusive EU-Turkiet-avtalet, har tyvärr inte fungerat som det var tänkt. Fram tills den 5 april har det enligt IOM omfördelats 16 187 personer från Grekland och Italien.
Just nu pågår det förändringar i bland annat Dublinförordningens tillämpning och EU:s gemensamma asylpolitik eftersom den som det är nu inte fungerar och är ineffektiv. Om förändringarna kommer vara till det bättre för de asylsökande är tveksamt då det snarare handlar om effektivare sätt att deportera människor bort från EU.
Det bor lite över 62 000 personer på flykt i Grekland. Drygt 14 000 av dem bor på öarna. Beroende på om man är fast på någon av de grekiska öarna, som Lesvos, Kos, Chios eller Samos, eller på fastlandet ser situationen olika ut. Både gällande levnadsstandard, när de kom till Grekland och vart i asylprocessen de är. Alla processer går sakta och många har varit fast där de är I över ett år.
Sedan EU och Turkiets flyktingavtal, vilket är en del av omfördelningsprogrammet och togs i bruk den 20 mars 2016, har ankomsterna till öarna blivit mycket färre. Fram till den 5 mars i år anlände 2627 personer, medan siffran för samma period förra året var 121 426. Se statistik här.
Till största del beror minskningen på flyktingavtalet med Turkiet. Det bör dock tilläggas att förra året också var det mest dödliga på medelhavet någonsin trots flyktingavtalet som påstår sig syfta till att minska just dödligheten till havs.
Ankomsterna till Italien har också ökat under samma period som de har minskat till Grekland, vilket kan betyda att människor delvis väljer andra vägar än tidigare. Fram till den 9 april i år är det enligt IOM 664 personer som dött eller rapporterats saknade på medelhavet.
Av de som när denna text skrivs är i Grekland är 36 procent barn, 21 procent kvinnor och 42 procent män. Den största enskilda nationaliteten är syrier, men över hälften av alla som kommer är av blandat ursprung.
Generellt är situationen värre på öarna men det finns läger med otroligt låg standard på fastlandet också. Elliniko, Softex och Oreokastro är några av långt flera lager som kritiserats hårt av människorättsorganisationer. I Elliniko har UNHCR på senaste tiden uppmärksammat en ökning i könsbaserat våld riktad mot kvinnor.
I vintras när det var den kallaste grekiska vintern på många år var det fortfarande flera tusen personer, inklusive barn och gravida kvinnor, som bodde i tält både på fastlandet och öarna. Detta trots att den grekiska inrikesministern Ioannis Mouzalas konsekvent förnekade det.
Flyktinglägret Moria, där flera personer har frusit ihjäl. Foto: Knut Bry
Under 2017 finns det planer från regeringen att flytta upp emot 10 000 flyktingar från läger till lägenheter. Man ska också flytta personer till lägenheter på Kreta. Men baserat på den grekiska regeringens tidigare processer är det svårt att i nuläget vara säker på om det här kommer att bli av som planerat.
Varför myndigheterna i Grekland har valt att sätta upp dussintals små läger istället för ett eller två större läger är oklart. Enligt Marcy Hersh/representanter från Womens Refugee Commission tog de inte emot hjälp eller rådgivning från UNHCR som har stor erfarenhet från liknande situationer globalt.
Många små läger ger människorättsorganisationer mer att göra. Istället för att sätta upp en skola och en sjukvårdsklinik måste de sätta upp en per läger. Det är både dyrare och svårare att koordinera med följden att standarden blir lägre för de som tvingas leva där. Hersh menar att det här är ett av många exempel på att den grekiska regeringen inte tar sig an situationen med flyktingarnas bästa för ögonen.
En av många konsekvenser har blivit bristande skolgång för barn och tillgång på vård för gravida kvinnor. En del barn på flykt i Grekland går nu i vanliga skolor, men eftersom många läger dessutom ligger på landsbygden är även det en faktor som gör det svårare att organisera. I många läger är det istället volontärer och gräsrotsorganisationer som sätter upp skolor och erbjuder inofficiell utbildning.
Ju längre tid gränserna varit stängda, desto desperatare blir stämningen. Det har förekommit både flera hungerstrejker, självmordsförsök och bråk. Många vitnessmål handlar om att man upplever en känsla av hopplöshet och ovetskap. Att få dagarna att gå blir allt svårare.
Därför välkomnas alla initiativ där de som flytt själva får bli delaktiga, som den för en utomstående simpla möjligheten att laga sin egen mat. Att när man är på flykt få möjlighet att äta sådant som känns bekant kan tyckas som en världslig sak, men som skapar en trygg och bekant känsla i den annars otrygga livssituationen för de här personerna. Inom humanitärt arbete kallas det här för ”empowerment”, det vill säga att människor ges självförtroende och makt över sina egna liv.
Bakgrund: De som står utanför våra stängda gränser
Sommaren 2016 beslutade våra folkvalda att stänga Sveriges gränser. Förutsättningarna för de människor som redan hade flytt hit försämrades. Familjer splittrades när kraven skärptes.
Flykt från krig och förföljelse fortsätter. Men vad händer med dem som inte hann hit? Var tar de vägen? Hur ser deras verklighet ut, efter flykten som inte tillåts få ett slut? Det vill Refugees Welcome Stockholm berätta mer om.
Rapporter från verkligheten
Tre av Refugees Welcome Stockholms volontärer befinner sig under våren i flyktingläger i Grekland och Serbien för att arbeta ideellt. De berättar om verkligheten där och vad det innebär både att vara volontär och att leva på flykt.
Serbien är inte med i EU, vilket gör att personer på flykt bara har det nationella asylsystemet att lita på. Sedan gränserna stängde kommer de 7700 personerna här varken framåt eller bakåt på laglig väg.
I Serbien är det enligt UNHCR:s statistik (siffror från Milenkovska den 7/3) 53 procent afghaner, 20 procent irakier och 10 procent syrier respektive pakistanier. Av dem är 47 procent barn, 37 procent män och 16 procent kvinnor.
Många har läst reportagen om den fruktansvärda situationen för de 1200 personerna som bor i varuhuset i centrala Belgrad. I barackerna, som de kallas, bor bara män och många pojkar är så unga att de räknas som barn. De är i princip helt utelämnade till frivilligorganisationer för att få hjälp.
Médecins Sans Frontières, MSF (internationella Läkare utan gränser), har sjukvårdspersonal på plats utanför varuhuset och olika gräsrotsorganisationer delar ut mat och förnödenheter varje dag. Hot Food Idomeni lagar varje dag lunch och No Name Kitchen lagar middag.
Serbiska myndigheter har indirekt förbjudit organisationer att hjälpa de som lever utanför statliga läger, eftersom de vistas i landet illegallt. Det har gjort att en del serbiskregistrerade hjälporganisationer har anpassat sin verksamhet för att inte stöta sig allt för mycket med myndigheterna. De är inte längre lika aktiva på gatorna.
Ett exempel på en organisation som behövt ta det beslutet är Refugees Foundation Serbia, vars grundare och ansvariga volontärer menar var ett svårt beslut att ta eftersom det är att stänga dörren för de allra mest utsatta. Det är också svårt att ta in donationer i landet och många organisationer föredrar därför att få pengar för att köpa det som behövs på plats. Det är också ett bra sätt att stödja den lokala ekonomin.
Av de omkring 7800 människorna på flykt som är i landet bor 6600 i statliga anläggningar. Omkring 940 män och pojkar uppskattas sova utomhus i centrala Belgrad. Standarden i lägren varierar, men personer som bor i dem uppger i de flesta fall att de får tillräckligt mycket mat, dock av varierande kvalitet.
Det finns ekonomisk ersättning att få av myndigheterna, men det är inte alla som är kvalificerade och det är inte heller mycket pengar. Dagarna kan gå långsamt och det känns ibland trångt. Det har förekommit fall då personer uppger att de får dela sängar. Lägren är överfulla, vilket gör att de som kommer till Serbien eller redan befinner sig i landet inte får plats.
Enligt UNHCR:s grafer blir det också tydligt att landet snarare fylls på månad för månad, än att det töms. Därav är det svårt att ur ett humanitärt perspektiv stödja rekommendationerna om att inte hjälpa de som lever utanför läger. Det är inte heller så att alla som registrerar sig längre får plats i ett läger, utan det bor även i viss utsträckning registrerade personer i varuhuset.
Med registrerad innebär att personen har uttryckt en första ansökan om att söka asyl, den behöver inte ha fullföljt det officiellt.
Många vill inte heller registrera sig hos myndigheterna och flytta in i ett läger av rädsla för att bli deporterade tillbaka till Makedonien eller Grekland. En annan anledning är att många läger är slutna eller ligger långt från civilisationen. Flera av de statliga lägren kräver till exempel av de boende att de ska vara tillbaka klockan åtta på kvällen, vilket gör det svårt för dem att leva fria liv.
Eftersom Serbien inte är med i EU, och därför står utanför Dublinförordningens regler om att en person ska stanna i det land där den först blev registrerad, kan de i praktiken registrera sig utan att äventyra möjligheterna i det EU-land de vill till. Rädslan för illegala push-backs, det vill säga tillbakavisningar till andra länder, har dokumenterats av flyktingar och volontärer vid flera tillfällen och är därför delvis berättigad. Framförallt har det här dock hänt efter upphämtningar i gränsområdet mot Ungern via lägret Preservo på gränsen mot Makedonien.
Av de som uttrycker intresse för att söka asyl är det bara en bråkdel som gör en fullständig ansökan. Enligt det serbiska inrikesministrets statistik registrerade, enligt Mirjana Ivanovic-Milenkovska på UNHCR, 12 821 personer en önskan om att söka asyl i Serbien 2016, men bara 574 fullföljde och gjorde en officiell ansökan. Totalt under 2016 beviljades 19 personer i Serbien asyl baserat på flyktingstatus, 23 som alternativt skyddsbehövande och 40 ansökningar fick avslag.
Ivanovic-Milenkovska bekräftar även ryktet om att det har förekommit tillfällen då serbisk polis vägrat registrera personer även om de uttryckt en önskan att göra så. Asylprocessen är långsam och inte alltid rättvis då en bra advokat kan skynda på beslutet.
Situationen är desperat och många upplever en känsla av hopplöshet över tillvaron då det har gått flera månader utan någon som helst förändring vare sig gällande tillgång på information, stängda gränser, väntelistan till Ungern eller asylansökningarna de fyllt i. Allt alla här kan göra är att fortsätta vänta, eller försöka korsa gränsen till Ungern eller Kroatien illegalt.
Den senaste tiden har det brutala våldet från ungersk polis uppmärksammats. Migranter har kommit tillbaka till Belgrad och sökt vård bland annat i Läkare utan gränsers klinik vid varuhuset bakom centralstationen.
Nu när våren kommer och med den varmare temperaturer befarar många att strömmen av migranter in i Serbien, och vidare norrut, kommer att öka ännu mer trots de så kallade stängda gränserna. På laglig väg släpps bara 10 personer om dagen igenom från den så kallade “listan”, som är ett fysiskt dokument med många hundratals namn på över de som väntar på att få korsa över till Ungern och vidare in i EU.
Den 15 mars ändrade Ungern sin politik och gjorde villkoren ännu snävare. De som lagligt kommer in i landet via transitzonerna och listan kommer hållas frihetsberövade under hela asylprocessen som kan ta fyra till nio månader.
Containers för förvaring av flyktingar har satts upp och taggtrådsstängslet är dubbelt. Enda möjligheten att få asyl i Ungern är om personen i fråga kan bevisa att Serbien inte är ett säkert tredje land för den.
Den som vill veta mer om våld på gränsen till Ungern kan titta på den här videon, men vi vill varna för starka bilder! Gräsrotsorganisationen Fresh Response som är verksamma i gränsområdet Subotica har de senaste veckorna samlat vitnessmål och lagt ner mycket energi på att dokumentera resultatet av det brutala polisvåld som det rapporterats om även i Sverige.
Bakgrund: De som står utanför våra stängda gränser
Sommaren 2016 beslutade våra folkvalda att stänga Sveriges gränser. Förutsättningarna för de människor som redan hade flytt hit försämrades. Familjer splittrades när kraven skärptes.
Flykt från krig och förföljelse fortsätter. Men vad händer med dem som inte hann hit? Var tar de vägen? Hur ser deras verklighet ut, efter flykten som inte tillåts få ett slut? Det vill Refugees Welcome Stockholm berätta mer om.
Rapporter från verkligheten
Tre av Refugees Welcome Stockholms volontärer befinner sig under våren i flyktingläger i Grekland och Serbien för att arbeta ideellt. De berättar om verkligheten där och vad det innebär både att vara volontär och att leva på flykt.
Några av alla de verksamheter som Refugees Welcome Stockholm driver eller har deltagit i: Rosa Kollo, stolta i Prideparaden, Rosa Västarna på T-centralen och Rosa Stationen med svenskundervisning, juridisk rådgivning, språkcafé och mycket mer.
Det har varit några ovanligt kalla dagar i Belgrad. Många fryser, och många är snuviga. Men lunchen är fortfarande varm.
I dagarna pågår det en överlämning – från Hot Food Idomeni till BelgrAid Warehouse’s nya kök. Sen igår lagas maten i det nya köket och volontärer från båda grupperna jobbar parallellt för att det ska gå så smidigt som möjligt och inte påverka vare sig mängd eller kvalitet för de som mest behöver maten.
Text och foto: Hanna Strid
—
Bakgrund: De som står utanför våra stängda gränser
Sommaren 2016 beslutade våra folkvalda att stänga Sveriges gränser. Förutsättningarna för de människor som redan hade flytt hit försämrades. Familjer splittrades när kraven skärptes.
Flykt från krig och förföljelse fortsätter. Men vad händer med dem som inte hann hit? Var tar de vägen? Hur ser deras verklighet ut, efter flykten som inte tillåts få ett slut? Det vill Refugees Welcome Stockholm berätta mer om.
Rapporter från verkligheten
Tre av Refugees Welcome Stockholms volontärer befinner sig under våren i flyktingläger i Grekland och Serbien för att arbeta ideellt. De berättar om verkligheten där och vad det innebär både att vara volontär och att leva på flykt.
Det här är journalisten Hanna Strids rapporter från Belgrad.
Volontärerna delar ut mat till människor i kön hos BelgrAid Warehouse.
Dag 17: Belgrad, Serbien
Mustafa, 20 år, från Afghanistan.
Mustafa har kvar kortet som visar att han varit asylsökande i Sverige. I matkön vid barackerna i Belgrad visar han upp LMA-kortet från Migrationsverket som gick ut i oktober. Sen fick han inte stanna längre. Nu tänker han stanna i Serbien och vänta på att något ska ändras. På att gränsen ska öppna. För han vill norrut, där han kan leva ett normalt liv. Men sen han fick avslag på ansökan i Sverige så snurrar det hela tiden i huvudet. Han är alltid orolig.
Mustafa kan inte sova. Han får sömntabletter av Läkare utan gränser och visar upp ett papper som säger att han får sova i deras tält några nätter. Annars bor han i barackerna, eller snarare lite snett bakom dem ännu närmare tågstationen. Han gestikulerar mot några övergivna slitna skjul fyllda med bråte innan tågrälsen tar över några hundra meter bort. Där någonstans har han sovit flera nätter
– Jag har varit här i ungefär två veckor nu. Det är andra gången jag är i Serbien, förklarar han.
Det är morgonstund vid barackerna. Mustafa står under taket där det alldeles snart är dags för frukostdistribution. Dagens första matkö börjar ta form. Tre gånger om dagen delas mat ut här av olika frivilligorganisationer. Mustafa har brunbeiga chinos, svarta loafers och en mörkblå fodrad jacka med luva och pälskant. Kläderna är fortfarande hela och rena.
På vägen från mötesplatsen i jakt på ett lugnare ställe möter vi flera unga män som artigt säger god morgon. Många har varit här länge. De har sina rutiner och har skapat sig en egen liten verklighet i och omkring de tre stora övergivna varuhusen. Mustafa stannar och småpratar med några av dem. Skrattar lite. Klagar på regnet som faller oavbrutet och har gjort så i några dagar nu. Pölar på marken fulla med ringar. Innan det var det sommarvärme.
– Det var kallt i natt, förklarar han och kramar om sig själv med båda armarna för att visa hur han sov i det visserligen uppvärmda, men ändå kyliga tältet.
Sömnproblemen började när han var i Finland. Efter att han fått avslag på sin asylansökan och var tvungen att lämna Sverige. Eftersom hans fingeravtryck först blivit tagna i Bulgarien var det enligt Dublinförordningens regler och svenska Migrationsverkets bedömning av hans fall där han skulle fullfölja sin asylansökan. Han återvände, eller lämnade frivilligt som det heter, inom de 20 dagarna som han hade på sig från tillfället då det negativa beskedet kom. Men i själva verket tog han sig illegalt till Finland för att senare därifrån bli skickad till Bulgarien. Bulgarien ansågs i hans fall vara ett så kallat säkert tredje land.
– Det snurrar hela tiden i huvudet. Så många tankar. Det blir rörigt, säger han och pekar med pekfingret mot tinningen och gör en snurrande rörelse. Varv efter varv.
Innan Mustafa kom till Finland var han asylsökande i Sverige. Han har fortfarande kvar sitt LMA-kort från Migrationsverket. Han hade ett nummer och fick sitt foto taget. Han ser yngre ut på bilden än vad han gör nu.
– Jag bodde i Östersund, på en förläggning. Vi fick göra olika saker, alla var snälla och jag trivdes där. Men sen fick jag avslag. Jag vet inte varför. En del får sina fingeravtryck tagna i andra länder men får ändå stanna? Jag vet inte varför inte jag fick det.
I Sverige var han i ett drygt halvår. Det var innan de psykiska problemen och de medföljande sömnsvårigheterna började. Han trodde att han skulle få stanna, som så många andra afghaner fått göra. Med avslaget försvann hoppet om att snart återfå det där vanliga livet som han flera gånger nämner att han vill ha. Istället kom oron. Nu får han ingen ro. De gröna ögonen flackar och han rynkar bekymrat på ögonbrynen gång på gång.
I Finland var första gången som han gick till en psykolog. Där stannade han någon månad i ett läger som han visar bilder på mobiltelefonen från. På en av bilderna sitter han vid ett fullt uppdukat middagsbord tillsammans med ett stort gäng andra personer, både asylsökande från förläggningen och de som jobbade där. Det ser trevligt ut. Men det varade inte så länge och för några månader sedan var han tillbaka i Bulgarien.
Sen han kom tillbaka till Serbien får han psykologisk hjälp via Läkare utan gränser. Han har varit och pratat med något och fått de där sömnpillren. Mustafa vill gärna berätta om det som varit. Han visar en bild från en utflykt i en skidbacke nära Östersund. De står uppradade på två rader och alla ler. Alla har skidor på fötterna och är klädda i överdragsbyxor och varma jackor. Mustafa står till höger i den bakre raden. Han ser längre ut där än vad han verkar vara nu.
– Ser du? Det här är jag! Han pekar på bilden. På fotot taget med mobilkamera ler han och är rundare i ansiktet som inte heller ser lika fårat ut. Nu, titta på mig här. Det är inte jag! fortsätter han och slår ut med armarna.
Mustafa står på en upphöjd betongpassage med tågstationen bakom sig. Sommarvärmen som var här i några dagar är borta och regnet droppar oavbrutet. Ögonen är fortfarande lika starkt grönbruna som på bilden men hållningen är en annan. Axlarna är hopsjunkna och händerna är placerade i fickorna. Hans blick är riktad nedåt och när han lyfter den undviker han att fästa den på något en längre stund. Fingret lyfts flera gånger mot tinningen för att ursäkta att han ibland har lite svårt att minnas korrekt, eller tappar orden. Det snurrar där inne nuförtiden.
Ett kvarter bort, eller vad man ska kalla det, är huvudbaracken där all mat delas ut. Vid den här baracken ett steg närmare stationen är det lite mer öde och längs med väggarna hänger grå fleecefiltar som provisoriska dörrar in till olika personers mer eller mindre tillfälliga hem.
En av de vanligaste öppningsfraserna här är att fråga vart folk är ifrån. Mustafas vän ställde frågan till mig igår. Det är han som bor här innanför en av fleecefiltarna. Det var så det visade sig att Mustafa har varit i Sverige. Han höll upp plånboken och rotade fram sitt LMA-kort med Migrationsverkets röda logotyp på och höll upp det framför sig. Det gick ut i oktober 2016. Sen dess har mycket hänt och nu är han fast i limbo. För att komma tillbaka till Serbien från Bulgarien, där han tillbringade en månad i ett läger, betalade Mustafa en smugglare.
– Vi gick i tre dagar i terrängen. Det var svårt, men smugglaren var okej. Men det var inte bra. Jag fick problem med foten.
Det var en jobbig och lång vandring. Mustafa tar upp telefonen igen för att visa en bild. På fotot han håller upp ligger han ovanpå överkastet i en säng med foten inlindad i vitt bandage. Han fick svåra skavsår av skorna han hade och behövde söka hjälp för att vårda dem. Nu några veckor senare har det nästan läkt. Men han tänker vänta och se om gränsen till Kroatien eller Ungern öppnar sig igen innan han försöker ta sig vidare. Just nu tänker han stanna i Serbien.
– Men jag kommer åka vidare till något annat ställe i Europa. Här finns det inte några möjligheter. Jag vill jobba och leva.
Under hela samtalet ser Mustafa bekymrad ut. Han är lågmäld och artig. Han vill gärna dela sin berättelse och återkommer flera gånger till att han har svårt att formulera sig och minnas detaljer. Det snurrar för mycket i hjärnan. Han har så många problem som han inte vet hur han ska lösa.
I Logar i Afghanistan där Mustafa kommer ifrån, och där hans två yngre bröder som är 15 och 17 år gamla fortfarande bor tillsammans med hans mamma, var han mekaniker. Hans pappa gick bort när han var omkring tio. Mustafa har fåror i pannan och kring ögonen som om han vore åtminstone tio år äldre än de 20 år han är. Han gick i skolan i ett par år men började jobba istället för att tjäna pengar.
Han tycker om bilar och vill fortsätta jobba med det han brukade göra. I Afghanistan jobbade han på en verkstad för stora bilar och han hade en egen bil. Men det var farligt där, gick inte att leva ett vanligt och fritt liv utan att vara rädd eller orolig hela tiden.
– Jag är orolig för min familj och vill att de ska komma hit.
Istället för att ha ett normalt liv som han trodde han skulle få i Europa köar Mustafa istället till allt. Och är orolig igen. Under den timmen som gått har frukostdistributionen börjat och flera personer har passerat med paket med söta kex, vakuumförpackade söta kakor, smörgåsar, yoghurtburkar och apelsiner. Mustafa måste också hinna med frukosten innan den tar slut. Kön sträcker sig fortfarande längs halva baracken.
Alla här väntar på något hela tiden. Frukost. Lunch. Middag. Att just deras namn ska vara det nästa på listan till Ungern trots att alla vet att de kommer vara inspärrade under fängelselika omständigheter under hela asylprocessen. De vill ha ett bättre liv någon annanstans. Men just nu är det frukost. Om några timmar är det lunch. Allt vid samma övergivna varuhus nedklottrat med påminnelser om att någon också är en människa och att någon annan behöver skor.
Mustafa tar i med handen och hoppar lätt upp på den förhöjda gången som sträcker sig längs med det ena varuhuset. Jag sträcker fram handen för att säga tack och hejdå och han tar den och skojar genom att dra till för att hjälpa mig
– Ingen frukost? säger han innan jag vinkar hejdå.
Text och foto: Hanna Strid
—
Bakgrund: De som står utanför våra stängda gränser
Sommaren 2016 beslutade våra folkvalda att stänga Sveriges gränser. Förutsättningarna för de människor som redan hade flytt hit försämrades. Familjer splittrades när kraven skärptes.
Flykt från krig och förföljelse fortsätter. Men vad händer med dem som inte hann hit? Var tar de vägen? Hur ser deras verklighet ut, efter flykten som inte tillåts få ett slut? Det vill Refugees Welcome Stockholm berätta mer om.
Rapporter från verkligheten
Tre av Refugees Welcome Stockholms volontärer befinner sig under våren i flyktingläger i Grekland och Serbien för att arbeta ideellt. De berättar om verkligheten där och vad det innebär både att vara volontär och att leva på flykt.
Det här är journalisten Hanna Strids rapporter från Belgrad.
I dessa dagar när “vi tillsammans” på sina håll visat sig inte inkludera även samhällets mest utsatta, vill vi passa på att påminna om vilka människor det också är som lever gömda i vårt samhälle.
Barnfamiljer, ensamma unga, vanliga människor som du och din familj – men som flytt från krig, armod och en vardag som vi alla kanske fick en inblick i en fredag för lite mer än en vecka sedan.
Frågan nu är: Skulle du välja att leva gömd med dina barn eller att återvända och leva i en vardag som den, varje vecka – varje dag?
En del väljer att stanna efter sista avslag på asylansökan. En del får senare rätt att stanna av humanitära skäl. Och blir ministrar.
För 25 år sen var han en gömd flykting i Sverige. Nu är han landets nye civilminister. “Jag har en skyldighet att ta med mig det perspektivet”, säger Ardalan Shekarabi till TT.
Intervjun med civilministern publicerad i Dagens Industri 2014, en artikel från tidningarnas telegrambyrå (TT).
Dag 29, Pikpa, Grekland Ahmed, 32 år, från Sierra Leone
En ung afrikansk man är i chocktillstånd. Hans bror avled igår och nu är han i så stark chock att han inte verkar förstå att brodern faktiskt dog, trots att han har sett den döda kroppen. Volontärerna hjälps åt att vaka och det finns alltid någon hos honom de första dagarna och nätterna. De vet inte hur traumatiserad han är och vad han kan ta sig till i förtvivlan. Han ska få lugnande tabletter av sjuksköterskan i lägret för att kunna sova, så förhoppningsvis kommer natten förlöpa väl, berättar en kollega för mig.
”You might fall on your face, but you gotta get up!”
Med musik i hörlurarna ler Ahmed mot mig när jag passerar. Han står och diskar några tallrikar i det kalla vattnet i den stora vasken utanför köket. Ännu vet jag inte vad han heter och jag har inte pratat med honom. Han delar tält med tre unga män från Guinea som är nya i lägret.
Männen från Guinea är långa och pratar franska och vi förstår inte varandra så bra, men jag ler och gestikulerar och de nickar. Jag har serverat dem lunch några gånger och hjälpt dem lite extra med att lägga upp och skära maten på tallrikarna. De har nämligen stora bandage runt händerna efter att de förfrusit händerna på färden till Lesbos.
Flera människor i Pikpa har förfrusit sina händer under flykten. Foto: Cecilia Nordstrand
Kanske har de fått stark smärtstillande medicin eller så är de medtagna efter allt de varit med om, för de första dagarna kommer de bara ut och äter lunch och går sen tillbaka till tältet. De går ner i vikt trots extra stora portioner, får jag höra. Ahmed däremot ser ut att vara vid god hälsa. Vid en lunch ser jag honom sitta kvar ensam vid långbordet och skratta högt när han tittar på Youtube-klipp i sin telefon.
Efter ytterligare någon dag förstår jag att Ahmed är samma Ahmed som jag har hört talas om tidigare. Bilderna i mitt huvud av en gravt traumatiserad person går inte ihop med den här pigga, vältränade killen i 30-årsåldern som sköter sig själv och tar hand om sitt temporära hushåll.
Jag ber Said, som också bor i lägret, att introducera mig till honom. Av personalen har jag nu hört att Ahmed verkar vara stabil och är positivt inställd till att ge intervjuer. Efter en kort introduktion beklagar jag sorgen och frågar honom försiktigt om han skulle vilja ställa upp på en intervju. Det går bra och Ahmed bjuder mig till sitt tält senare samma eftermiddag.
Flyktinglägret Pikpa på Lesbos, med Ahmeds tält. Foto: Cecilia Nordstrand
Med två koppar te i händerna går jag dit och ropar ett hallå, eftersom det inte går att knacka på ett tält. Ahmed visar in mig och då ser jag att de andra tre männen ligger där och sover i sina sängar. Tältet är uppskattningsvis femton kvadratmeter stort, med de smala bäddarna längs väggarna och ett litet bord med två stolar i mitten. Det är kläder och grejer överallt omkring oss och mitt på bordet står ett elelement inkopplat. Det är mulet och tretton grader ute, men inne i tältet blir det behagligt varmt.
Ahmed berättar att när han under sju månader var placerad i registreringslägret Moria bodde han i ett ungefär lika stort tält, men där fick de samsas sexton personer. ”Under vintern när det var kallt sov vi på golvet med bara en filt som madrass”, säger han.
Ahmed berättar vidare om förhållandena i Moria. ”Under de första tjugofem dagarna är Moria ett fängelse som man inte får lämna. Det fanns de som fick vänta i över en månad innan de fick gå ut också, för reglerna hölls inte alltid”, berättar han. Hygienen och maten som serverades beskriver han som undermålig. Ahmed är förvånad över att det inte ens serverades näringsrik mat.
”En croissant med en liten flaska vatten på morgonen, stärkelserik mat som kokt potatis med nåt tillbehör som lunch och så en liten måltid på kvällen är inte bra mat”, säger han. Han förklarar att det mest frustrerande dock var att inte känna någon frihet. ”Det var hemskt att känna sig så försummad som man var där”, säger Ahmed.
Flyktinglägret Moria. Foto: Knut Bry
Här i lägret Pikpa känner han sig mer avslappnad och blir inte lika störd av andra. ”Personalen här hjälpte mig att ordna min brors begravning, det är jag tacksam för”, säger Ahmed. Även fastän en man ligger och sover bara någon meter ifrån mig så går det bra att sitta här inne i tältet och fortsätta prata, tycker Ahmed. ”De andra sover hela tiden och de förstår inte heller engelska”, säger han och ler. Han berättar att han som tur är kan en del franska.
Ahmed är utbildad civilingenjör från huvudstaden Freedom i Sierra Leone. Han visar mig bilder från sitt stora hus, med ljusa väggar och fina möbler och utsikt mot stranden. Ahmed hade ett bra liv innan han var tvungen att fly. För några år sedan flyttade hans före detta flickvän och hans nu tioåriga dotter till Philadelphia i USA. Ahmed, som hade ett välbetalt jobb, brukade skicka pengar till dem. Hans elva år yngre bror Ali var hans bästa vän och bodde hemma hos Ahmed under tiden som brodern pluggade till byggnadsingenjör.
Flykt från secret societies
Det var i februari 2016 som bröderna lämnade Freedom i Sierra Leone tillsammans. De flydde på grund av något Ahmed kallar ”secret societies”. Han berättar att han länge hade känt till att de existerade, men att han inte trodde på dem. Ahmed försöker förklara för mig hur dessa kulturella och religiöst influerade sammanslutningar har att göra med inbördeskriget i Sierra Leone för elva år sedan, hur deras medlemmar är djupt involverade i landets nuvarande politiska ledning och att det politiska läget i Sierra Leone nu är mycket allvarligt.
”Kristna och muslimer har inte problem med varandra egentligen, men secret societies försöker få in människor i det där och det ville inte vi”, berättar han. ”Det finns flera olika secret societies och om ens pappa varit med i ett så kan man själv behöva gå med. Jag tror inte på det där och därför lämnade jag landet”, förklarar han.
Ali och Ahmed flydde via Guinea, Iran och Turkiet och kom till Lesbos 17 juni 2016. De var med om mycket under flykten, bland annat blev de fängslade tretton dagar utan någon förklaring i Turkiet. De var inlåsta i en fängelsehåla under marken, utan att få prata med en advokat och först efter att de hade hungerstrejkat i tre dygn blev de släppta. De förstod inte varför, men en morgon släpptes de och vakten sade bara ”go, go”.
Ahmed framför sitt tält i Pikpa. Foto: Elin Lindén
Så snabbt som möjligt ville de nu lämna Turkiet, men de hann bli fängslade ytterligare en gång. När de släpptes efter ett dygn fick de ett papper där det stod att de måste lämna Turkiet inom trettio dagar. I desperation betalade de 1000 dollar var till en smugglare för att åka den korta vägen över till Grekland i en liten båt.
I tre månader väntade Ahmed på att få sin första intervju med migrationsmyndigheterna i Grekland, för att sedan få beskedet att intervjun skulle bli försenad ytterligare två månader. Därefter fick han avslag på sin asylansökan och väntar fortfarande på sin andra intervju.
”Man är inte till någon nytta här och bara väntar, det är så dumt”, utbrister Ahmed. ”EU:s politik, nej, jag visste inte om Turkiet-dealen. Det är konstigt, människor fastnar bara här och allt de har att erbjuda slängs bort…det är dåligt och inhumant”, säger Ahmed.
Allvarligt sjuk i flyktingläger
När de kom till Lesbos verkade brodern må bra, men snart därefter började Ali klaga över ont i axeln. När Ali undersöktes av läkare hittade de en cancertumör i magen. Han fick en veckas betänketid om han ville operera bort den eller ej. Det var en mindre grej, inte så farlig, sade läkaren. Ali beslutade tillsammans med Ahmed att han skulle opereras. Efter operationen började en fruktansvärd process som slutade med Alis död.
När Ahmed pratar om det bristfälliga omhändertagande som brodern fick under sina sista månader i livet är han otroligt besviken och berättar att de båda var så totalt maktlösa. Brodern opererades flera gånger och tre gånger blev han utskriven från sjukhuset efter bara ett par dagar.
Med hjälp av volontärer från en mindre frivilligorganisation försökte Ahmed ordna så att Ali skulle få det omhändertagande hans tillstånd krävde, men UNHCR som fanns på plats i Moria var inte till någon hjälp. ”Ali blev utsparkad från sjukhuset och sänd tillbaka till att sova på golvet i tältet i Moria”, berättar Ahmed med sorg i rösten.
Efter att Ahmed fortsatt bråka med de ansvariga ordnades en lägenhet där brodern fick bo, men där fick inte Ahmed hälsa på honom mer än någon enstaka gång och brodern fick inte den omsorg han behövde av personalen.
”När han blev utskriven från sjukhuset sista gången valde jag att trots allt låta honom komma till Moria, för att jag i alla fall skulle kunna ta hand om honom och finnas där för honom”, säger Ahmed. Ahmed fick senare höra från läkare att Ali troligtvis hade haft cancer i bukspottskörteln i omkring nio månader. ”Operationen i magen var onödig och istället borde han ha fått cellgiftsbehandling”, säger Ahmed.
Ali dog 24 februari 2017, en vecka efter sin 22-årsdag. Nu är Ali, Ahmeds bror och bästa vän, död och den enda familj Ahmed har kvar i livet är dottern i USA. Ahmed berättar att hans far är död sedan länge och att hans mamma och mormor dog med en veckas mellanrum i somras, efter att bröderna flytt.
Flytvästar från människors flykt upphängda i Pikpa. Foto: Cecilia Nordstrand
Hur hanterar han en så hemsk situation och sorgen inombords, frågar jag Ahmed.
”Jag gör workout varje dag, springer och spelar fotboll. Vi var med i en turnering nu i helgen”, berättar Ahmed. ”Jag är volontär också, det var vi båda två, min bror och jag. Jag ska snart börja med det igen, att hjälpa en liten NGO. Jag försöker tänka på annat, men nu går jag också till en psykolog en gång i veckan genom Läkare utan gränser, och så pratar jag med mina vänner här. Att vara ensam är inte bra. Jag har konstant huvudvärk, får sömnmedicin och ska nog få mer mediciner snart. Men ja, jag gör vad jag kan: tränar, engagerar mig i grejer, kollar på videos och roliga klipp med slapstick-humor”, berättar Ahmed.
Ahmed visar mig vilken musik som han brukar lyssna på. Hiphop och RnB har han alltid gillat och nu lyssnar han mycket på ett soundtrack från tv-serien Empire. Han spelar upp sin favoritlåt från skivan och sjunger för mig när vi är på väg ut från tältet och har avslutat intervjun.
”I’d rather stand tall, than live on my knees, ‘Cause I am a conqueror, and I won’t accept defeat, Try telling me no, one thing about me, is I am a conqueror, I am a conqueror. Got a vision that no one else sees, Lot of dirty work, roll up your sleeves, Remember there’s a war out there, So come prepared to fight! You never know where the road leads you, Not everyone’s gonna believe you, And even though they’re wrong, don’t prove them right.” (”Conqueror” feat. Estelle & Jussie Smollett)
Bakgrund: De som står utanför våra stängda gränser
Sommaren 2016 beslutade våra folkvalda att stänga Sveriges gränser. Förutsättningarna för de människor som redan hade flytt hit försämrades. Familjer splittrades när kraven skärptes.
Flykt från krig och förföljelse fortsätter. Men vad händer med dem som inte hann hit? Var tar de vägen? Hur ser deras verklighet ut, efter flykten som inte tillåts få ett slut? Det vill Refugees Welcome Stockholm berätta mer om.
Rapporter från verkligheten
Tre av Refugees Welcome Stockholms volontärer befinner sig under februari och mars i flyktingläger i Grekland och Serbien för att arbeta ideellt. De berättar om verkligheten där och vad det innebär både att vara volontär och att leva på flykt.
Elins arbete på Lesbos
Elin Lindén. Foto: Cecilia Nordstrand
Här är Elin Lindéns berättelser från Lesbos, en av de grekiska öar som tagit emot tusentals människor som flytt över Medelhavet i sjöodugliga gummibåtar.
Elin delar med sig av vardagen i Mytilini på Lesbos, där hon arbetar i flyktinglägret Pikpa. Hon kommer också intervjua människor som kommer i hennes väg som vill berätta om sin egen flykt eller sin syn på EU:s flyktingpolitik. Hemma i Stockholm arbetar hon som samordnare inom socialtjänsten för sociala insatsgrupper och är volontär inom RWS.
Pojkar och män i mer eller mindre trasiga kläder och skor köar varje dag för att få lunch av frivilligorganisationen Hot Food Idomeni (HFI). Först ser det bara ut som en anonym massa. De är “de från misären i barackerna” som alla redan har läst om i flera reportage i tidningen.
Namnet på gruppen kommer från förra våren, när de startade i det stora och informella lägret Idomeni i norra Grekland. Av de som startade HFI är det flera som arbetat professionellt med mat i flera år. I höstas flyttade de till Belgrad där de behövdes som mest. En del har jobbat i månader och är en del av kärntruppen, medan andra volontärer kommer några veckor eller dagar.
Kön vid barackerna blir mindre anonym för varje dag som går. Volontärer måste varje dag utöver själva matutdelningen göra “line control” – vakta kön så ingen smiter in under de två timmar som distributionen varar. Det är ungefär samma hundratals personer som står i kön varje dag och många ansikten blir snart bekanta. Konversationerna går från “Where are you from?” till “How are you today?”.
I kön står varje dag ett gäng killar på 13-14 år som har bott där i månader. Där står Paul från Pakistan som på nåt magiskt sätt alltid har en ren skjorta och hår som ser nykammat ut. “There are good and bad people in all countries, you know, so always take care of yourself” förklarade han för några dagar sen på flytande engelska.
I kön står, eller, smiter nästan varje dag en kille i blå luvtröja in. Han driver alla till vansinne.
Många har öppna sår och många haltar. “Big problem” säger en 17-åring från Afghanistan och pekar på sina såriga hälar som sticker ut från de nedtrampade skorna. Några pojkar är ett-två huvuden kortare än trettonåringarna. De kanske är 8-9 år.
En del berättar om vaga planer på att korsa gränsen. Fler och fler nämner Kroatien istället för Ungern. De flesta har bott här i flera månader. För här kan de inte stanna även om de får en portion Chorba-soppa och nyskuren sallad varje dag klockan ett.
Text och foto: Hanna Strid
—
Bakgrund: De som står utanför våra stängda gränser
Sommaren 2016 beslutade våra folkvalda att stänga Sveriges gränser. Förutsättningarna för de människor som redan hade flytt hit försämrades. Familjer splittrades när kraven skärptes.
Flykt från krig och förföljelse fortsätter. Men vad händer med dem som inte hann hit? Var tar de vägen? Hur ser deras verklighet ut? Det vill Refugees Welcome Stockholm berätta mer om.
Rapporter från verkligheten
Tre av Refugees Welcome Stockholms volontärer befinner sig under februari och mars i flyktingläger i Grekland och Serbien för att arbeta ideellt. De berättar om verkligheten där och vad det innebär både att vara volontär och att leva på flykt.
Journalisten Hanna Strid arbetar som volontär i Belgrad med att hjälpa människor som hamnat i limbo inför Europas stängda gränser.
