Nyheter

Fullsatt på RWS Open Cinemas visning av prisade “Jätten”

FilmhusetRWS Open Cinema

Det var med en stor applåd som publiken i den fullsatta biosalongen på Filmhuset välkomnade visningen av Guldbaggebelönade filmen “Jätten” i söndags. Johannes Nyholms film, i den vänskap och utanförskap är centrala teman, likväl vikten av att ha ett mål att sträva mot, belönades med inte mindre än tre Guldbaggar: Bästa film, Bästa manus och Bästa mask/smink.

RWS Open Cinema
Foto: Fredrik Strandin. På bilden: Christian Andrén

Christian Andrén, huvudrollsinnehavare som spelar autistiska och svårt missbildade Rikard, var på plats i salongen och diskuterade filmen med publiken. Diskussionen, som tolkades till arabiska av Muhammed Barikan, leddes av filmkritikern Emma Gray Munthe. Hon beskrev själv ”Jätten” som förra årets bästa film.

RWS Open Cinema

Det blev en hel del frågor från båda Emma Gray Munthe och publiken kring hur filmningen gick till samt om hur Andrén kunde relatera till filmens Rikard. Andrén berättade hur rollen i ”Jätten” överträffat hans ambitioner inom filmbranschen. Johannes Nyholm upptäckte honom på en webbplattform för statister. När Andrén provspelade hade Nyholm svårt att tro att skådespelaren inte var autistisk på riktigt.

–  Jag hade hoppat på en liten roll i någon långfilm. Det sprack i och med den här filmen, sa Andrén och skrattade.

Efter filmvisningen och diskussionen samlades publiken runt fika i foajén.

Foto: Fredrik Strandin
RWS Open Cinema

Anmäl dig till nästa filmvisning

Den 23 april visar RWS Open Cinema filmen ”Dröm vidare” (svenskt tal, textad på dari). Anmäl dig här.

Den 28 maj visas “En kärlekshistoria” (svenskt tal, textad på arabiska). Anmäl dig här.

—

Mer om RWS Open Cinema

RWS Open Cinema är ett film- och samtalsprojekt startat av Refugees Welcome Stockholm (RWS) i samarbete med Svenska Filminstitutet. En mötesplats för nyanlända och etablerade svenskar som vill se och prata om film. En möjlighet att uppmuntra språkinlärning, kulturellt utbyte och kontaktknytande.

Projektet har möjliggjorts i samarbete med Filmhuset och med stöd av Stockholms stad samt Stockholms läns landsting. Biljetterna är gratis och biljett bokas enligt först till kvarn-principen vid film- och biljettsläpp via evenemangssajten som publiceras i god tid innan visningsdatum.

De filmer vi väljer representerar Sverige i dåtid och nutid, vår landsbygd och vår storstad. Där finns humor och allvar, dokumentär och dröm.

Filmerna visas med start 15:00 i biograf Mauritz på Filmhuset.

Bra att veta

Filmhuset är funktionsanpassat och rullstolsburna kan använda ingången på Brovägen 3. Där finns det en porttelefon som ni ringer till receptionen med och de kommer då och hjälper till. Hörslinga finns i båda salonger.

Barnpassning finns.

Närmaste T-Bana: Karlaplan (klicka på länken för vägbeskrivning till Filmhuset)

Serbien: I väntan på en väg vidare

OmvärldSerbien

Många av dem har bott i Serbien sju-nio-elva månader. En del ännu längre. I väntan på att ta sig vidare. För många är Ungern nästa steg, antingen lagligt via ”listan” eller med smugglare.

Journalisten Hanna Strid arbetar som volontär i Belgrad med att hjälpa människor som hamnat i limbo inför Europas stängda gränser. Här är hennes berättelse från en dag fylld av korta möten med de som har haft “tur” – människor som är registrerade i Serbien och därför har tillgång till olika volontärdrivna verksamheter och informell utbildning i engelska, serbiska och tyska.

En väntan som till slut blir vardag. Med möten människor emellan i en flykt som inte tillåts få ett slut.

—

 

Dag 2: Belgrad, Serbien

Jag står på listan, säger Ahmed.

Listan till Ungern. Den som alla andra står på. Den som till nyligen eller kanske fortfarande bara har funnits i pappersform men som eventuellt skulle digitaliseras, såg jag förra veckan i en fb-grupp för volontärer. Det var någon som publicerat ett foto på listan där den hängde uppspikad mot en trästolpe. Den såg inte mycket ut för världen men för många hänger hela framtiden på den. Dinglar på en stolpe i norra Serbien.

Varje arbetsdag släpps 10 personer igenom på laglig väg. Det är 50 personer i veckan. Långt fler tar sig genom gränsen in i Serbien varje vecka, enligt statistik och uppgifter från människorättsorganisationer.

Nästan alla 7700 personer i Serbien vill korsa gränsen in till Ungern och EU. Trots rapporter om brutalt polisvåld och ovärdig ungersk asylpolitik med politiker som nu också vill hålla migranter instängda tills deras asylansökan, som med stor sannolikhet kommer få avslag, prövas.

Om alla ska förlita sig på listan kommer det dröja länge innan de sista tio av de 7700 personerna kan korsa gränsen.

—

 

– Ananas?

Jag håller upp en bild på min telefon och får ett frågande ansiktsuttryck tillbaka. Han vet vad det är för frukt men inte vad den heter på engelska. Han uttalar det som det låter på farsi. Samma som på svenska.

– Det är pineapple på engelska, svarar jag.

Ali är 34 år och brukade ha en hönsfarm. Nu lär han sig tio ord engelska om dagen. Varje kväll när hans fru och tre år gamla son somnat så övar han. Men fler ord, det går inte, det är han för gammal för. Han gestikulerar mot huvudet och svänger sen häftigt ut med händerna.

– Boom! säger han om vad som skulle hända med huvudet om han skulle försöka trycka in fler ord samtidigt.

På bara några månader har han lärt sig att prata engelska. Ibland behövs gester och google translate, men inte ofta. På den ena delen av hönsfarmen bodde 1000 hönor som värpte ägg, på den andra delen 2000 som slaktades och blev kött. Saknar du farmen?

Tystnad och en snabb blick bort.

– Du vet, Afghanistan.. det är svårt där. Krig..

—

 

Det är sol ute. Belgrad är ändå storstadsdisigt av avgaser och annan smuts. Vanliga arbetande människor har just slutat jobbet och vi står nere vid Brankov most-bron som går över Sava till Novi Belgrad. Tittar man åt vänster så ser man silhuetten av det som ska bli Belgrade Waterfront.

Bygget alla som läst ett reportage om den humanitära katastrofen bakom centralstationen sett torna upp sig bakom migranter som tvättar sig i stora svartbrända tunnor. Vi har gått från dagcentret för att ta en promenad nere vid vattnet, jag, en annan volontär och ett gäng tonårskillar från Afghanistan. Alla känner varandra väl efter att ha levt ihop dygnet runt i upp emot sju-åtta månader.

 

 

– Du kommer aldrig vilja gå ut med oss igen!

Jo, jag är inte så lättskrämd. Det krävs mer än det här, svarar jag och skrattar. Någon försöker fälla någon annan igen och misslyckas. Mer skratt.

– Hur känns det att gå runt med fem galna flyktingar? Om du bara såg oss, skulle du veta att vi var flyktingar då? Det är så lätt att se.

Reza fyller snart 18 år och refererar i första hand till sig själv som flykting. Han borde dricka läsk, spela tv-spel och driva sina föräldrar till vansinne. Istället är han den som pratar bäst engelska och tar han hand om dem. En annan kille har såna där skor med hjul under och två andra lämnar sina telefoner i min ficka så de kan jaga varandra på gräsmattan utan att riskera att tappa dem. Reza fortsätter berätta.

– Jag har varit här i sju månader och det är ungefär åtta månader kvar innan de kommer låta mig passera gränsen till Ungern, tror jag. Det är ett och ett halvt år.

—

 

– Om jag kom till ditt land, Sverige? Tror du att det skulle vara bra?

– Det är långt norrut, och du vet, många gränser bort. Det är inte ett drömställe, även om det är ett bra land. Men jag tror inte det är en bra idé att ta sig dit nu. Men det är inte upp till mig att avgöra egentligen, bara ett råd, svarar jag.

 

 

– Det är samma sak varje dag. Jag tycker om att komma hit. Att måla, rita och lära mig mer engelska. Men det är inte en bra lösning egentligen.

Fawad är 17. På tre månader har han kommit till den volontärdrivna dagverksamheten i centrala Belgrad för att lära sig engelska, delta i workshop och bara få vara. I lägret händer inget. Men de får mat, det får dom. Han sitter med huvudet i händerna, armbågarna på knäna.

Han bor med åtta andra släktingar inklusive sina brorsbarn i ett rum med sex sängar. Så har de bott i flera månader trots att han flera gånger har frågat om de kanske kan få ett annat rum, eller en till säng. Tio minuter senare skrattar han högt igen. Toppar och dalar. För att orka dalarna krävs toppar.

—

Lite senare är vi ute på stan igen. Springer över ett övergångsställe och kommer efter resten av gruppen. Javad är 16 och ska fylla 17 om några månader. Han är afghan men har inte varit i Afghanistan en enda dag i sitt liv, förklarar han. Hela familjen är kvar i Iran.

Han har kommit hela vägen till Serbien själv. Det var samma smugglare hela vägen och han åkte aldrig båt, istället tog de vägen via Bulgarien. Ibland gick de långa sträckor och ibland åkte de bil. Men det var inte så jobbigt. Man vänjer sig vid saker snabbt, förklarar han. När vi pratar om pass skrattar han till och skakar på huvudet. Nåt sånt har han inte.

– Jag tänker åka vidare nästa vecka.

Till Ungern? Står du på listan?

– Nej, eller ja det gör jag. Men jag ska till Kroatien.

Ska du? Hur? Inte lagligt?

– Nej, jag funderar på att korsa illegalt.

Även om inte alla pratar om det öppet så är gränser ständigt närvarande. Alla planer och tankar utgår från när den ska öppna, hur länge den varit stängd, hur man korsar dem. Men under tiden är det lika bra att göra det bästa av situationen, som många formulerar det.

Text och foto: Hanna Strid

—

Bakgrund: De som står utanför våra stängda gränser

Sommaren 2016 beslutade våra folkvalda att stänga Sveriges gränser. Förutsättningarna för de människor som redan hade flytt hit försämrades. Familjer splittrades när kraven skärptes.

Flykt från krig och förföljelse fortsätter. Men vad händer med dem som inte hann hit? Var tar de vägen? Hur ser deras verklighet ut? Det vill Refugees Welcome Stockholm berätta mer om.

Rapporter från verkligheten

Tre av Refugees Welcome Stockholms volontärer befinner sig under våren i flyktingläger i Grekland och Serbien för att arbeta ideellt. De berättar om verkligheten där och vad det innebär både att vara volontär och att leva på flykt.

Det här är journalisten Hanna Strids första rapport från Belgrad, Serbien.

—

Läs mer

Grekland:

Serbien:

Premiär för fotboll med RWS Rosa United!

FotbollRWS Rosa United

I söndags hade Refugees Welcome Stockholms nystartade fotbollssatsning RWS Rosa United sitt första träningspass. En riktig succé med 50 deltagare sammanlagt – volontärer, barn och ungdomar.

 

Spelandet i Bandhagshallen började 15.15-16.30 för deltagare mellan 10-15 år. Många äldre var tidiga och fick börja värma upp vid andra halvan av planen, träningen för dem mellan 15-25 år pågick klockan 16.30-17.35.

Efter träningen fick alla välförtjänt fika på plats!

Vill ni vara en del av oss? Gå gärna med i Facebookgruppen RWS Rosa United där vi kommer att uppdatera er om vart nästa träningspass blir.

 

“Det regnar bomber i Syrien och jag har för många tankar i huvudet”

GreklandOmvärld

Dag 17 – Mytilini, Lesbos, Grekland
Ibrahim Al Swedani, 47 år, från Syrien

Ibrahim från Syrien tycker lite skämtsamt att jag ska kalla honom vid hans efternamn, Mr Swedani, i artikeln. Det var nämligen så man brukade kalla honom då han arbetade på svenska ambassaden i Damaskus i slutet av 1990-talet efter universitetsstudier i psykologi och filosofi. Där ansvarade han för administration, genomförde intervjuer och utfärdade pass. Från sin ryggsäck tar han upp och visar stolt några blekta foton av honom och den svenska ambassadens ledning. 

Lesbos
Foto: Ibrahim Al Swedani

Ibrahim visar fler foton av sig själv från tiden innan han var på flykt. På de flesta bär han kostym och det lockiga svarta håret är bakåtkammat, inte lika grått och otämjt som nu. Han har förlorat 12 kilo under sin vistelse på Lesbos.

Vi genomför intervjun på ett café i Mytilini på Lesbos. Ibrahim ber om örtte eftersom han har fått problem med magen under tiden i Grekland. Myntate serveras i presskanna och Ibrahim säger att en sådan ska man egentligen servera franskt kaffe i. Två hemlösa romska barn avbryter oss och tigger pengar. Det finns många romer här; vissa gör huden mörkare med sot för att framstå som flyktingar. Ibrahim ger barnen några mynt fastän han själv knappt har några pengar kvar.

Ibrahim bär med sig allt som är värdefullt för honom när han promenerar vägen mellan lägret Moria och Mytilini nästan dagligen. Det tar honom en och en halv timme enkel väg när inte bussen går. Bland fotona på hans mobil får jag se hur hans lilla hörna i tältet i Moria ser ut. Det är inte mycket mer än ett par böcker som får plats bredvid bädden som bara har lite kartong och en filt som madrass.

Lesbos
Foto: Ibrahim Al Swedani

Ibrahim framstår som energisk och rastlös. Han förklarar i långa, fragmentariska meningar hur det känns att plötsligt befinna sig i en position där han är flykting i ett flyktingläger.

– Förut var jag en gentleman! Du skulle ha sett mig på sommaren när jag var solbränd. Förr brydde jag mig om sådant och om pengar, men nu vill jag bara leva och ha ett jobb. Byn som jag kommer från är sönderbombad. Det regnar bomber i Syrien och jag har alldeles för många tankar i huvudet.

Vid 47 års ålder är Ibrahim både pappa och morfar. Hans numera vuxna dotter har flytt med sin lilla dotter till Libanon och Ibrahim har kontakt med dem via telefon. Han vill inte att hans familj ska komma hit och få samma behandling som honom. Han berättar minst ett par gånger att han har varit gift, men att han skilde sig för femton år sedan. Något säger mig att han nog inte har haft några svårigheter att charma kvinnor. Ibrahim berättar att han är en social person som är bra på att läsa människor och deras kroppsspråk. När vi pratar om musik ställer han sig plötsligt upp och visar att han kan dansa både som Michael Jackson och som en robot.

 

Rädd att bli deporterad

Ibrahim var förföljd redan som tonåring och fick då fem års utreseförbud från landet. Hans släkt har i över tjugo år haft problem med al-Assad-familjen, först med pappan Hafez som styrde landet då och därefter med sonen Bashar al-Assad. Hans farfars kusin, som tidigare var en hög general i Syrien, fick spendera 25 år i fängelse och strax efter att han blev frisläppt avled han.

Ibrahim verkar inte kunna stå bredvid och se på när orättvisor sker. Han är en kämpe som gärna pratar med journalister och andra som vill lyssna på vad han har att säga. Han förklarar att han ständigt hjälper familjer att kämpa mot de dåliga förhållanden i lägret Moria, där han befunnit sig i sju månader. Igår hamnade han i en argumentation med en polis, berättar han. Tidigare har han strejkat flera gånger i protest mot missförhållanden för flyktingar här på Lesbos. Han kritiserade bland annat president Erdogan i Turkiet framför ett team med tv-kameror efter att en person hade dött i Moria. Han berättar att innan han kom till Grekland kände han inte till EU:s avtal med Turkiet om att sända flyktingar från Syrien dit.

Nu är Ibrahim rädd att bli deporterad till Turkiet. Han har fått ett första avslag på sin asylansökan och nu behöver han betala en grekisk advokat för att kunna överklaga sitt beslut. När han befann sig i Turkiet blev han eftersökt där och flydde från män som kom till hans hotellrum med knivar.

– Erdogan kommer göra kebab av mig. Men vill Europa att jag ska dö så får ni döda mig, säger han.

Lesbos
Foto: Ibrahim Al Swedani

“Erdogan kommer göra kebab av mig. Men vill Europa att jag ska dö så får ni döda mig.”

 

Det är ni som är kriminella

Från ett volontärdrivet stödcenter i Mytilini har Ibrahim lånat ett arabiskt magasin som är daterat 1969 för att ha något att läsa.

– Jag har läst Freud, Dostojevskij, Dickens, om yoga och om kristen och muslimsk kultur. Jag är en intelligent person och har läst väldigt många böcker, berättar han.

Är det en hjälp i den här svåra situationen, att känna till så mycket som du gör, frågar jag honom. Ibrahim svarar att det hjälper, att det gör att han har något annat än nuet att tänka på.

Självfallet är Ibrahim mycket kritisk till arbetet som myndigheter och organisationer utför på Lesbos för närvarande. Han berättar att han hatar byråkrati och rutiner.

– Och vad gör FN här? De hjälper myndigheterna, inte flyktingarna, säger han. Det är detsamma med frivilligorganisationerna som befinner sig i Moria. Allt är som ett spel och flyktingarna är handelsvarorna, säger han.

Ibrahim undrar vad vi européer kommer att säga till våra barnbarn för att rättfärdiga den nuvarande politiken. Han gestikulerar med händerna, tittar uppfordrande på mig och säger att han vill åtala EU i framtiden. Ibrahim säger att Europa just nu dödar barn och hoppet hos människor på flykt. Han förklarar att systemet är konstruerat så att du måste ha psykiska problem och medicinska rapporter som styrker ditt fall för att få stanna.

 

“Krig är inte säkerhet, så varför får jag inte skydd? Jag är en flykting, inte kriminell eller terrorist. Det är ni som är kriminella när ni stoppar mig!”

 

– Räcker det inte att det regnar bomber där jag kommer från? Krig är inte säkerhet, så varför får jag inte skydd? Jag är en flykting, inte kriminell eller terrorist. Det är ni som är kriminella när ni stoppar mig! Och så gör de oss sjuka, för vad? För mer pengar?

Ibrahim säger att det värsta här på Lesbos är att människorna omkring honom förlorar allt sitt hopp. Sättet som de blir behandlade beskriver han som ett långsamt sätt att döda människor på. Ibrahim visar var han själv brukar tappa känseln i armar och ben. Han tror att det är psykosomatiska problem som beror på att han mår så psykiskt dåligt. Han har sett två unga, starka pojkar dö i lägret av ingen särskild orsak.

 

“Moria” kunde vara namnet på en ny psykiatrisk diagnos.”

 

Ibrahim blir allvarlig för en kort stund och säger att han också har förtvivlade stunder emellanåt där han tänker att det skulle vara skönare att dö. Han förklarar att vetskapen om att jag inte längre kan hjälpa mig själv, att jag inte har några egna val är fruktansvärd. Ibrahim avleder samtalet från detta svåra ämne med att konstatera att “Moria” kunde vara namnet på en ny psykiatrisk diagnos.

Vi börjar prata om den begynnande politiska organiseringen mellan olika flyktinggrupper som fastnat på Lesbos och lokala organisationer och fackförbund. Han hoppas att nu när vi gör någonting tillsammans så kan protesterna få mer kraft. Han är skeptisk till hur det fungerat tidigare, när solidaritetsorganisationer har ordnat protester själva utan att flyktingarna som berörs har varit med i processen.

– Du måste fråga mig först om du ska ordna en strejk för mig, säger Ibrahim.

Ibrahim har också något mer han till sist vill få sagt.

– Smärtan här i Europa gör mig till en större människa. Jag är ledsen för Europas skull. Jag har läst så mycket bra om Europa, men jag finner inget utav det. Demokratin föddes i Europa, men berätta var jag finner den, för det här är diktatur! Flyktingar måste ha möjlighet att välja var de ska söka asyl. Vi är inte för att köpa och sälja: vi är inga slavar. Europa har krossat mitt hjärta. Vi är inga bestar som kommer till er, det är ni som är bestarna.

 

Text: Elin Lindén

Foto: Ibrahim Al Swedani

—

Bakgrund: De som står utanför våra stängda gränser

Sommaren 2016 beslutade våra folkvalda att stänga Sveriges gränser. Förutsättningarna för de människor som redan hade flytt hit försämrades. Familjer splittrades när kraven skärptes.

Flykt från krig och förföljelse fortsätter. Men vad händer med dem som inte hann hit? Var tar de vägen? Hur ser deras verklighet ut, efter flykten som inte tillåts få ett slut? Det vill Refugees Welcome Stockholm berätta mer om.

Rapporter från verkligheten

Tre av Refugees Welcome Stockholms volontärer befinner sig under våren i flyktingläger i Grekland och Serbien för att arbeta ideellt. De berättar om verkligheten där och vad det innebär både att vara volontär och att leva på flykt.

Elins arbete på Lesbos

Elin Lindén

Här är Elin Lindéns berättelser från Lesbos, en av de grekiska öar som tagit emot tusentals människor som flytt över Medelhavet i sjöodugliga gummibåtar.

Elin delar med sig av vardagen i Mytilini på Lesbos, där hon arbetar i flyktinglägret Pikpa. Hon kommer också intervjua människor som kommer i hennes väg som vill berätta om sin egen flykt eller sin syn på EU:s flyktingpolitik. Hemma i Stockholm arbetar hon som samordnare inom socialtjänsten för sociala insatsgrupper och är volontär inom RWS.

—

Läs mer

Grekland:

Serbien:

Gott nytt persiskt nyår från Serbien!

BelgradOmvärld

I dag firades nouruz, som det egentligen heter, hos Refugees Foundation Serbia i Belgrad. Det persiska nyåret infaller i samband med vårdagjämningen och firar in både våren och det nya året.

Redan igår började förberedelserna. Det skalades bland annat sju sorters nötter och frukt som lades i blöt för att vara färdigt att ätas upp idag. Och så dansades det. Det var stojigt, stimmigt och många skratt!

—

Bakgrund: De som står utanför våra stängda gränser

Sommaren 2016 beslutade våra folkvalda att stänga Sveriges gränser. Förutsättningarna för de människor som redan hade flytt hit försämrades. Familjer splittrades när kraven skärptes.

Flykt från krig och förföljelse fortsätter. Men vad händer med dem som inte hann hit? Var tar de vägen? Hur ser deras verklighet ut, efter flykten som inte tillåts få ett slut? Det vill Refugees Welcome Stockholm berätta mer om.

Rapporter från verkligheten

Tre av Refugees Welcome Stockholms volontärer befinner sig under februari och mars i flyktingläger i Grekland och Serbien för att arbeta ideellt. De berättar om verkligheten där och vad det innebär både att vara volontär och att leva på flykt.

Det här är början på journalisten Hanna Strids rapporter från Belgrad.

—

Läs mer

Grekland:

Serbien:

Riv upp EU:s Turkietavtal!

OmvärldTurkietavtalet

När människor på flykt skickas till ett land som inte kan anses vara säkert, där man inte kan garantera att deras grundläggande mänskliga rättigheter respekteras finns det bara en slutsats att dra: EU:s Turkietavtal* om människor på flykt måste rivas upp.

Det går att se Turkiets kust från stranden på den grekiska ön Lesbos. Båtturer för turister går fortfarande varje vecka över det Egeiska havet. Under 2015 fick de grekiska öborna vara med om något som kommer att gå till historien. Sommaren och hösten 2015 steg flera tusen människor dagligen i land på de grekiska stränderna från knappt sjödugliga båtar. De flesta kom från krigets Syrien, Afghanistan och Irak.

För att söka trygghet i Europa från krig och förtryck tog sig 80 000 människor i juli 2015 till de öar i Grekland som ligger närmast Turkiet. I augusti ökade antalet till 130 000 personer. I september fortsatte antalet människor att öka till omkring 160 000 och i oktober kom det 220 000 människor till Lesbos, Chios, Kos, Samos och de andra egeiska öarna.

Under hösten 2015 var de grekiska öarna en väg in i Europa. De hundratusentals människor som kom hit med båt spenderade ofta bara någon vecka i Grekland innan de korsade landets norra gräns för att ta sig norrut genom Balkan-länderna. Nu är de istället fast i flyktingläger. Omkring 14 000 människor på flykt befinner sig fortfarande på de grekiska öarna, och totalt befinner sig cirka 62 000 människor på flykt i Grekland.

 

Ett kritiserat avtal

I november 2015 inledde EU samtal med Turkiet om att minska antalet människor på flykt i EU. Den 18 mars 2017 har det gått ett år sedan ett avtal upprättades med Turkiet (Se faktarutan nedan).

Överenskommelsen har hittills inte fungerat så som det var tänkt. Endast omkring 900 personer har blivit deporterade till Turkiet från de grekiska öarna under året som avtalet har gällt.

Fler deportationer är dock att vänta, samtidigt som människor på flykt fortsätter att komma till Grekland. Under hösten och vintern har färre båtar anlänt till öarna; istället för flera båtar om dagen till Lesbos kommer nu några stycken per vecka, men det går bara att spekulera i om flyktvägen över Egeiska havet kommer bli mer trafikerad igen till våren och sommaren, när väderförhållanden är bättre och när EU kanske stänger fler vägar in Europa, exempelvis genom avtal med Libyen, Egypten, Algeriet och Marocko.

 

Turkiets asylsystem är bristfälligt

Avtalet med Turkiet kritiserades tidigt för att det ansågs strida mot EU:s återsändandeförbud, det vill säga att man inte får skicka tillbaka människor till ett land som inte anses säkert. Ett säkert land definieras i sammanhanget som rättssäkert och demokratiskt. Det ska i allmänhet inte förekomma förföljelse, tortyr eller omänsklig behandling, vilket få menar att Turkiet lever upp till.

Kritiken handlar även om hur flyktingar behandlas i Turkiet. Amnesty kritiserade i juni 2016** Turkiets asylsystem. Turkiet införde ett nytt asylsystem 2014 och EU kan inte låtsas som att det fungerar. De omkring tre miljoner människor som befinner sig på flykt i Turkiet får inte grundläggande mänskliga rättigheter respekterade. Människor tvingas vänta i åratal på att få sina ansökningar behandlade och medan de väntar får många inte tak över huvudet eller andra basförnödenheter.

Bland unga män som tagit sig till Lesbos hörs också historier om att de befunnit sig flera månader i Turkiet och arbetat för arbetsgivare som utnyttjat dem genom slavliknande kontrakt. Efter kuppförsöket i Turkiet i juli 2016 är det dessutom ännu svårare än tidigare att få insyn i hur myndigheterna arbetar och hur situationen ser ut i Turkiets flyktingläger.

 

Människor dör av kyla i Greklands läger

EU:s Turkietavtal

Kritiken mot EU:s avtal med Turkiet har även handlat om hur människor på flykt behandlas i de läger där de registreras i Grekland, bland annat i lägret Moria på Lesbos. Det finns olika kategorier av människor i lägret; de som kan röra sig fritt och de som inte får göra det. Människor köar i kylan för dålig mat, hygien är undermålig och i några av de större tälten bor drygt 150 personer i samma tält, med bara en sovbädd av kartong för sig själva i uppåt ett år.

I januari dog enligt officiella siffror tre personer i Moria efter att troligtvis ha frusit ihjäl i tält som inte klarade minusgrader eller förolyckats i gasrelaterade olyckor. Grekiska myndigheter har inte lämnat någon ytterligare information om dödsfallen. Enligt talespersoner för de som bor i Moria var det sex personer som dog till följd av förhållandena i lägret under den kallaste veckan i januari.

Den 15:e mars samlades talespersoner för olika etniska grupper i Moria tillsammans med solidaritetsrörelsen på Lesbos för att berätta för världen om förhållandena de lever under. 

Idag, på ettårsdagen för EU:s överenskommelse med Turkiet, går de ut på gatorna och demonstrerar i Mytilini, den största staden på Lesbos. De kräver bland annat att EU river upp avtalet med Turkiet och omedelbart stoppar alla deportationer till Turkiet.

 

*Fakta: EU:s överenskommelse med Turkiet

  • Alla människor på flykt som saknar giltiga resehandlingar som anlänt till Grekland från Turkiet efter den 20 mars 2016 måste återvända till Turkiet.
  • För varje syrier på flykt som återsänds till Turkiet ska en annan syrier på flykt vidare bosättas i EU.
  • De befintliga syrierna på flykt i Grekland ska omfördelas inom EU.
  • Avtalet avser även att Turkiet ska tillsammans med berörda EU-länder vidta åtgärder för att motverka att inga nya illegala rutter till EU skapas via land- eller sjöväg.
  • I utbyte mot att Turkiet hjälper EU att stänga sin gränser får Turkiet 3 miljarder euro. Turkiet ska få ytterligare 3 miljarder euro fram till slutet av år 2018.
  • I och med avtalet gäller numera nya visumregler för turkiska medborgare. Dessa har i dagsläget fått tillgång till den visumfria Schengen-zonen.
  • Avtalet innebär också att EU har lovat att återuppta förhandlingarna kring ett turkiskt EU-medlemskap.

**Källa: BBC, The Inquiry, What happened to Europe’s Migrant Crisis, 28 februari 2017

—

Läs mer

Grekland:

Serbien:

Refugees Welcome Stockholm startar fotbollslag!

FotbollRWS Rosa United

Ett fotbollslag för alla. Här får du en plats oavsett om du aldrig spelat fotboll innan eller om du helt enkelt är bäst.

Vi träffas en gång i veckan och tränar tillsammans och kanske spelar vi match någon gång. Det viktigaste är att vi har kul. Det kostar ingenting och du kan få hjälp med SL-biljett.

Vill du veta mer eller anmäla dig:

Kom och träffa oss på Rosa Stationen, Karlbergsvägen 86B, tisdag 21/3 från 17:30 och ställ frågor eller mejla/ring någon av oss. Kontaktuppgifter hittar du här nedanför.

Vår första fotbollsträning kör vi lördag 25/3 i Bandhagshallen, Trollesundsvägen 47:

15:15-16:30 för dig mellan 10-15 år

16:30-18:00 för dig som är 15-25 år

Här kan du gå med i Facebookgruppen för RWS Rosa United!

Här hittar du Facebookevemenanget för första träningstillfället

Kontakt:

sara.lundgren@refugeeswelcomestockholm.se, tel 0736459274

oskar.norberg@birkagarden.se

helena.altamimi@refugeeswelcomestockholm.se

Varmt välkomna!

Ett överväldigande engagemang

FlyktinglägerPipkaVolontär

Dag 10 – Mytilini, Lesbos, Grekland

Rasool är på flykt, men har befunnit sig på Lesbos i snart ett år. En mycket kapabel man på 35 år som har bott i olika länder, arbetat hårt och tränat flera sporter när han var yngre. Nu är han starkt medicinerad med antidepressiva och sömntabletter, efter att ha varit med om flera traumatiska händelser. Trots medicinerna kan han inte sova mer än någon timme per natt. För att förklara mer om sig själv visar han ett Youtube-klipp där en av hans familjemedlemmar misshandlas till döds framför kameran.

Ensam här i Grekland berättar Rasool med inlevelse om smärtan i att komma nära volontärer i lägret, eftersom de snart åker iväg igen. Han orkar inte med fler förluster och avsked. Hans psykiska mående försämras varje gång som någon han knutit an till försvinner.

Rasools förtroenden, de afrikanska männens förfrusna händer i stora bandage. Den nittonåriga killen  som fått asyl och nu får åka till Aten och vidare till släkt i norra Europa men som är för rädd att ge sig iväg till något okänt återigen. Den charmiga femtonåringen som bara lämnar tältet för att hämta mat eller ta hand om sin gravt funktionsnedsatte lillebror och den truliga sexåringen som precis som andra sexåringar gillar Batman och Spindelmannen. Alla lever i mig.

Hur mycket empati är bra att känna som volontär? Jag söker efter ett seriöst svar. Vilket bemötande är funktionellt för dem jag möter, och hur ska volontärer agera och tänka för att inte gå sönder känslomässigt?

 

Professionell distans är svårare här

De här frågorna är inte nya för mig som socionom, men de ställs på sin spets här. Förutom att det är extremt att människor befinner sig i flyktingläger, i enorm osäkerhet med rädsla för sina liv, har mitt grubblande andra orsaker. I vanliga fall är jag omgiven av socialarbetare och familjeterapeuter och vi har alla pluggat och lärt oss liknande saker. Vi befinner oss i en organisation med riktlinjer, arbetsledning och extern handledning; vi lär oss om professionell distans. Olika tekniker för att ställa frågor och skapa förtroendefulla relationer utan att för den delen dela med oss av oss själva särskilt mycket. Här är det annorlunda.

Volontärerna här är en mångfacetterad grupp människor. Greker och engelsmän som har kavlat upp skjortärmarna, lämnat sina jobb som ekonomer eller grafiska designers och nu hugger i där det behövs för att rädda människoliv och humanitära värden. Tyska, polska och en bunt andra anarkister driver ett soppkök och bor i ockuperade hus tillsammans med människor som blivit utvisade och nu lever som papperslösa. Pensionerade kvinnor och män från flera länder hjälper till med språkundervisning, byggande och barnpassning. Unga hippies engagerar sig i trädgårdsarbete eller startar ett band.

Här på Lesbos bjuds vi på mat i de boendes tält i flyktingläger. De som bor i läger bjuds senare på kvällen på öl av en volontär i den lokala baren. Mytilini är en liten stad där man lätt råkar på varandra. Många politiskt medvetna volontärer jag pratar med har en stark önskan om att inte göra skillnad på ”vi” och ”dom”. Det är inte välgörenhet vi ägnar oss åt. Vi solidariserar oss med dem som är utsatta. Så varför ska vi inte hänga med varandra utanför lägret när vi alla är människor?

Det är kanske detta som gör att stämningen här är så inkluderande. De stora frivilligorganisationernas arbete har inte räckt till och många mindre NGO:s har på så vis hittat hit. En del volontärer kommer hit utan att tillhöra någon organisation alls. En del jobbar stenhårt och många gillar också att dricka Ouzo på kvällarna. De lösa ramarna gör arbetet här på Lesbos mer komplicerat och utmanande. Pikpa, lägret där jag arbetar, kämpar med att organisera sin verksamhet i ett ständigt föränderligt sammanhang. De försöker exempelvis bara ta emot volontärarbetare som kan stanna över två månader, med syftet att få mer kontinuitet i verksamheten.

Foto: Knut Bry / Tinagent

 

Att drunkna i empati

En bekant säger att det är stort av mig att volontärarbeta i ett flyktingläger, att lägga semester och pengar på det. Men väl här gör många så mycket mer; de bor trängre, är fattigare och när jag är ledig på helgen jobbar de alla dagar i veckan. Lesbos blir ett beroende.

Forskningen säger att överlag är det bra att känna medkänsla och empati med andra. Medkännande personer är mer optimistiska. När vi känner medkänsla blir hjärtrytmen långsammare och oxytocin frigörs. Att se likheterna med sig själv och andra, och att se sig själv som en människa som alla andra, ökar medkänslan. Medkänslan får oss att vilja göra något åt andras lidande, närma oss dem och visa omsorg.

Samtidigt säger experterna att du inte kan ge mer än du har. Jag förstår vad de menar. Att dräneras på energi och samtidigt fyllas med världens smärta, det känns som att drunkna i empati. Alla människoliv som slingrar sig runt en och in i en. Bilderna och historierna samlas som knutor runt om i kroppen. Det som härdar förändrar en.

 

Trauma kan överföras

På platser som Lesbos möter vi personer på flykt som uppfyller diagnoskriterierna för PTSD, posttraumatiskt stressyndrom. Vid PTSD återupplevs traumat genom återkommande minnesbilder. Försök att undvika allt som påminner om traumat kan leda till isolering. Vaksamhet kan göra att man blir lättskrämd, lättirriterad, får omotiverade vredesutbrott, koncentrationssvårigheter och problem med sömnen.

När vi som är hjälpare får höra en berättelse om något fruktansvärt aktiveras samma område i hjärnan när vi visualiserar historien som om vi faktiskt skulle uppleva händelsen själva. Trauma kan överföras till hjälpare och kallas då för sekundär trauma. En förändrad, mörkare syn på världen, hopplöshetskänslor, koncentrationssvårigheter och utmattning är vanligt. Den som förstår betydelsen av händelserna som den utsatte har upplevt, men som samtidigt känner sig hjälplös i att vidta konstruktiva åtgärder är mest i riskzonen för att utveckla sekundär trauma.  Om man fortsätter med samma uppgifter kan empatitröttheten som uppkommer leda till cynism och påverka ens förmåga att ge ett gott bemötande.

För att förebygga sekundär trauma och empatitrötthet finns tips om att arbeta färre timmar per vecka, att omge sig av stöttande personer och att inte visualisera hemska historier i detalj. Jag försöker följa tipset att tänka ”Det här är inte min smärta, jag håller den bara en liten stund”. Det hjälper också att fokusera på styrkan hos människorna en möter. Rådet borde egentligen inte vara svårt att lyda – för hur stark är inte en människa som klarat övergrepp på flyktvägen, förlust av anhöriga samt långa färder genom öknar och över berg och hav?

Foto: Knut Bry / Tinagent

 

Gråten tränger sig på

Salim är i tjugoårsåldern, dansar, känner glädje och berusning. Behovet att uttrycka sig, skaka om känslorna. Han ser så normal ut, stilig med vax i håret och en vanlig t-shirt. Hur kan han vara en flykting som bor i ett tält i ett flyktingläger? På samma bar som jag en fredagskväll. Absurditeten i denna situation får mig att börja gråta.

Att det kommer människor i båtar över havet och bor i tält i år kan jag trots allt förhålla mig till. När gränserna överträds känns det så mycket mer verkligt. Jag behöver mina gränser och han behöver spränga gränserna. Det känns så skönt att säga att det är professionellt att hålla distans, men just här och nu vet jag inte om det professionella bemötandet är ett medmänskligt bemötande.

Hälsningar, Elin Lindén

—

Läs mer:

Pacific Standard: The hidden costs of volunteering in Greece

Se Tedx avsnitt Drowning in Empathy: The Cost of Vicarious Trauma

SvD: Vi blir friskare om vi bryr oss om varandra

—

Bakgrund: De som står utanför våra stängda gränser

Sommaren 2016 beslutade våra folkvalda att stänga Sveriges gränser. Förutsättningarna för de människor som redan hade flytt hit försämrades. Familjer splittrades när kraven skärptes.

Flykt från krig och förföljelse fortsätter. Men vad händer med dem som inte hann hit? Var tar de vägen? Hur ser deras verklighet ut, efter flykten som inte tillåts få ett slut? Det vill Refugees Welcome Stockholm berätta mer om.

Rapporter från verkligheten

Tre av Refugees Welcome Stockholms volontärer befinner sig under februari och mars i flyktingläger i Grekland och Serbien för att arbeta ideellt. De berättar om verkligheten där och vad det innebär både att vara volontär och att leva på flykt.

Elins arbete på Lesbos

Elin Lindén

Här är Elin Lindéns berättelser från Lesbos, en av de grekiska öar som tagit emot tusentals människor som flytt över Medelhavet i sjöodugliga gummibåtar.

Elin delar med sig av vardagen i Mytilini på Lesbos, där hon arbetar i flyktinglägret Pikpa. Hon kommer också intervjua människor som kommer i hennes väg som vill berätta om sin egen flykt eller sin syn på EU:s flyktingpolitik. Hemma i Stockholm arbetar hon som samordnare inom socialtjänsten för sociala insatsgrupper och är volontär inom RWS.

—

Läs mer

Grekland:

Serbien:

—

Stöd flyktinglägret Lesvos Solidarity-Pipka genom att sätta in en slant via Elin Lindén, besök Gofundme-sidan här!

Läs mer om Lesvos Solidarity här!

Ett år senare: Flyktingar och civilsamhälle enade mot EU:s Turkietavtal

PikpaTurkietavtalet

Den 18:e mars har det gått ett år sedan EU upprättade ett avtal med Turkiet för att stoppa människor på flykt att komma till de grekiska öarna. För att markera årsdagen sker protester mot överenskommelsen.

Talespersoner för flyktinggrupper på Lesbos har med stöd från civilsamhället nu under onsdagskvällen ett öppet möte, delar med sig av personliga historier och ska läsa upp ett gemensamt brev med krav på EU-ländernas ledare.

I en hotellobby i Mytilini håller representanter för människor på flykt som fastnat på Lesbos och organisationer som stödjer deras sak ett öppet möte. Syftet är att visa att människor på flykt och lokala krafter står enade i solidaritet. Medias rapportering om situationen på Lesbos har minskat betydligt. Därför är det nödvändigt att fortsätta att visa upp de kränkningar som flyktingar lever med i vardagen och som vi andra bevittnar.

På årsdagen för Turkietavtalet, lördag den 18:e mars, följs mötet av en manifestation.

Protesterna sker för att tusentals män, kvinnor och barn inte tillåts nå trygghet, utan istället blivit fast på de grekiska öarna i uppåt ett år. Efter förnedrande behandling har människor också tvingats tillbaka till Turkiet, under falska premisser att Turkiet skulle vara ett säkert land.

I det öppna brevet till EU:s ledare påtalas att de europeiska ländernas arméer har bombat och invaderat deras länder, och våra länders samarbeten har exploaterat deras länders folk och resurser för egen vinning. Att stänga dörren för människor som flyr krig och förföljelse, att behandla dem som kriminella och utbytbara varor, som handlas med och exploateras, kan aldrig vara utveckling eller framgång, fastslår de.

Flytvästkyrkogården på Lesbos
Flytvästkyrkogården på Lesbos. Foto: Knut Bry / Tinagent

Politisk organisering i flyktingläger
De grekiska myndigheterna ansvarar för flyktinglägret Moria på Lesbos och på marken drivs arbetet av UNHCR och frivilligorganisationer. Vem som ansvarar för vad är förvirrande. Personer som bor i lägret vittnar om hur de har fråntagits rätten till anständig hälsovård, mat, vatten, toalettfaciliteter och tak över huvudet. De berättar om att de sörjer människorna som dött på grund av förseningar och ej fattade av politiska beslut, liksom de sex personer som dog i snötäckta tält i Moria denna vinter.

I det öppna brevet tydliggör de att försök att slå sönder flyktingarnas samarbete genom diskriminering bara kommer stärka deras vilja att organisera sig tillsammans för att nå rättvisa. De kommer fortsätta att protestera mot deportationer som äger rum utan att människor får tillgång till juridisk hjälp eller en rättssäker process. De kommer också försvara sig mot det utbredda polisvåld som invandrare och människor på flykt råkar ut för här.

De menar att Lesbos inte är en säker plats för invandrare och flyktingar, men att återvända till Turkiet är inte ett alternativ. De har tagit sig genom Turkiet och där bevittnat och överlevt arresteringar, tortyr av militären och polisen, deportationer till länderna som människor flytt från och underlåtelse att följa de mest basala mänskliga rättigheterna.

“Stoppa alla deportationer och stäng Moria”
EU-ländernas rasism måste upphöra och flyktingars mänskliga rättigheter respekteras. Flyktingarna kräver att EU-länderna omedelbart river upp överenskommelsen med Turkiet och stoppar alla deportationer dit. De kräver också att flyktinglägret Moria stängs. Restrektioner att resa bör upphöra, så att människor kan röra sig fritt från de grekiska öarna. Pengar borde investeras för att bli av med polisbrutaliteten snarare än i gränskontroller. Pengar som spenderas på att patrullera gränser eller bygga murar och staket kommer inte stoppa människor på flykt att söka säkerhet.

EU:s politik kommer inte kunna stänga dem ute eller tysta dem. Liksom i ett tidigare brev i januari, bjuder de den Europeiska kommissionens ledare att besöka dem i lägret Moria, så att de kan få förstahandsinformation om de inhumana och vidriga omständigheterna som människor lever under där.

Flyktinglägret Moria på Lesbos. Foto: Knut Bry / Tinagent

Klicka här för att läsa det öppna brevet till EU:s ledare via People´s Assembly in Lesvos hemsida, eller läs det här nedanför:

 

EU-Turkey deal: Open letter from refugee community leaders to European government leaders

To mark one year since the EU closed its borders, refugee community leaders – supported by the local community in Lesvos – have come together to fight for the rights of refugees and migrants. We are not pawns in the EU’s political negotiations with Turkey and today we stand united against your racism.

Our January 2017 letter to European Commission members made several recommendations that would improve enforcement of EU law and the protection of our rights, yet this letter remains unanswered. Instead, you have moved forward with your plans to detain us in Lesvos and to deport us to Turkey. But our voices will not be silenced and today we have joined this Assembly in order to organize to protect our communities.

Since 20 March 2016, the date of entry into force of the EU-Turkey statement, hundreds of thousands fleeing war, persecution and extreme poverty are prevented from reaching safety, and you have called this progress. Women, children, and men have been trapped on the Greek islands for up to a year. After surviving this humiliation they are being forcefully returned to Turkey on the false premise that Turkey is a safe country, and you call this progress. Hundreds of individuals are coerced to “voluntarily” returned from Greece to Turkey and other war-torn countries after months living in horrible conditions, and you have called this progress. Your armies have bombed and invaded our countries and your corporations have exploited our people and resources for profit, and you call this progress. But closing the door on people fleeing war and persecution and treating us like criminals and expendable items to be traded and exploited can never be progress.

In the Greek government run Moria refugee camp, where UNHCR and several NGOs are also operating, we are deprived of decent health care, food and water, toilet facilities and places to sleep, but we have not lost our dignity and humanity. We will continue to mourn those who have been killed by your policies of delay and neglect, including the six who died this winter in Moria refugee camp. Attempts to divide us through discrimination will only strengthen our resolve to organize together seeking justice. We will continue to protest the deportations that are occurring without adequate access to legal aid or a fair process, and we will defend ourselves from the widespread police violence against refugees and migrants.

While Lesvos has become an unsafe place for migrants and refugees, return to Turkey is not an option. We traveled through Turkey in order to reach the safety of Europe, and in Turkey we witnessed and survived arrest and torture by the military and police, deportation to the countries from which we fled, and denial of our most basic rights. Money spent on patrolling the borders and building walls and fences will not stop us from continuing to seek safety.

We call on the European Union heads of state to immediately stop implementing the EU-Turkey Statement, by adopting the following recommendations:

  1. Stop all deportations and returns to Turkey under the EU Turkey deal.
  2. Lift travel restrictions so that all are free to move off the islands.
  3. Invest in improving accountability for police violence against refugees and migrants rather than in increased border control, which does not stop people from searching safety.
  4. Close Moria refugee camp.

We renew our invitation to European leaders to visit us in Moria refugee camp in order to learn first hand of the horrible, inhumane conditions here. The European Union’s policies will not silence us and we invite all those who stand with us to join the 18 March in Sappho Square to demonstrate against racism and the EU-Turkey deal.

Sincerely,

Refugee Community Leaders from Afghanistan, Bangladesh, Cameroon, Democratic Republic of Congo, Iran, Nigeria, Pakistan, Palestine, Senegal, Sierra Leone, Syria.

________

Members of the Lesvos Pro-Refugee Movement can sign up for endorsement until 24 March 2017 (Contact: syntprosflesvou@gmail.com). Current signatories include: Union of Doctors Lesvos National Health System, Union of Teachers Lesvos Secondary Education Teachers Union (ELME), Legal Centre Lesbos, Lesvos Solidarity, Mosaik Support Center, Borderline Lesvos.

—

Läs mer

Grekland:

Serbien:

“Jag vill inte vara en flykting, jag saknar mitt liv”

GreklandOmvärld

Dag 9 – Mytilini, Lesbos, Grekland

“Ibrahim”, 23 år, från Irak

När jag träffar Ibrahim har det gått drygt ett år sedan han flydde från Irak. När andra i hans sällskap försäkrar honom om att jag har ett gott syfte och att han kan välja vad han vill berätta delar han med sig av sin historia.

– Mamma saknar mig. Om mamma dör utan att jag får träffa henne igen, då dör jag två gånger i livet, förstår du? Min kropp är här men min själ är där. Jag vet inte om den jag älskar lever eller har blivit halshuggen. Och min familj har också flytt efter att de sköt med maskingevär mot min fars hus och sen tog över det.

Dem som Ibrahim pratar om, dem med maskingevär, är en gruppering som informellt styr Irak, berättar han. Ibrahim är för rädd för att jag i detalj ska kunna redogöra för hans skäl att fly. När han befann sig i Turkiet under sex månader eftersöktes han där. Numera har han blockerat Facebook av säkerhetsskäl. Vi kommer överens om att kalla hans anledning att söka asyl för personliga skäl.

Han verkar tycka att det är en mycket märklig fråga att ställa, när jag frågar vad han hade för plan från början, om han hade något slutmål?

– Jag hade ingen plan, jag visste bara att jag måste ut ur landet och tog mig över gränsen till Iran. Det är ett år sedan nu. Om jag hade vetat vad som väntade… Jag önskar att jag kunde vrida tillbaka tiden och vara i mitt hemland.

 

 

Det har nu gått sju månader sedan han anlände på Lesbos. Han tittar mig i ögonen och säger att han skulle betala myndigheterna för att skicka honom tillbaka till Irak. Ibrahim jämför med när människor började fly över gränsen till Irak i början av kriget i Syrien.

– När syrierna kom till oss så tog vi in dem i våra hem och hjälpte dem. Så gör ni inte här. Jag hörde om Europa, att ni är trevliga här, medmänskliga. Att ni inte är rasister mot någon och att man har rättigheter. Men när jag kom hit förstod jag att det bara var bläck på papper, att det inte var sanningen. Ingen bryr sig här. Jag är så besviken över det. Jag har försökt ta livet av mig fyra gånger men ingen bryr sig om att jag har psykologiska problem.

 

Läger eller fängelse

För tre månader sedan försökte Ibrahim med hjälp av ett falskt pass ta sig till Neapel, för att kunna ta sig vidare upp i Europa genom Italien. Polisen tog honom vid en flygplats på en grekisk ö och efter tjugo dagar fängslad på ön följde fängelsevistelse i Aten i nitton dagar.

Fängelset i Aten var en rund byggnad med en öppen plats i mitten. Han promenerade runt, runt för att få dagarna att gå. Människor behandlades värre än hundar och på rastgården sprang möss omkring, berättar han. Samma sorts soppa serverades varje dag med en halv brödbit.

Ibrahim visade papper på att han har psykologiska problem, sade att han mådde dåligt och behövde hjälp, men vakterna pratade inte med de intagna och polisen svarade inte på några frågor, säger han. En städerska sade till honom att han skulle se till att komma därifrån så fort som möjligt. Hon berättade att två pakistanier nyligen hade begått självmord i en av cellerna efter att ha varit i fängelset i nio månader.

Ibrahim berättar att han blev flyttad från fängelset i Aten till sektion B i flyktinglägret Moria på Lesbos. Han förklarar att sektion B är fängelset i lägret, där bland annat algerier och marockaner placeras tillsammans med dem som använt falska dokument. Algerierna och marockanerna blev extremt dåligt behandlade.

– När en algerisk man hade ett astmaanfall sparkade polisen honom och drog sedan hans ansikte i golvet. Därefter kedjade polismannen hans arm i en vägg och någon gång därefter förlorade den algeriske mannen medvetandet.

 

Flyktinglägret Moria, där flera personer nyligen frös ihjäl. Foto: Knut Bry

Sin första dag i Europa spenderade Ibrahim också i Moria. Han blev chockad över att det här är realiteten i Europa.

– Moria påminde mig om Abu Ghraib i Bagdad. Vet du vad jag menar? Det har hänt många dåliga saker där.

Jag säger att jag känner till tortyren som förekommit där och vi återgår till att prata om Moria. Ibrahim berättar att vintern varit hemsk i lägret. Människor dog på grund av levnadsförhållandena och vädret.

– De som dog, de dog för att de frös. De första dog av kylan, de andra fick gas för att värma tälten och dog av gasförgiftning.

 

Skammen att vara flykting

När en vän till Ibrahim skulle gå och köpa kläder i en affär här i Mytlini fick han inte komma in. Förklaringen var att han var flykting. När Ibrahim berättar om detta är han upprörd.

– Jag vill inte vara här. Jag vill inte vara här ens i ett femstjärnigt hotell. Jag vill inte vara en flykting. Jag saknar mitt liv. De får oss att känna skam, som att vi inte är människor.

En dag bar Ibrahim en typisk arabisk scarf. När en vakt på gatan kände igen att han var irakier började vakten följa efter honom. Han frågar mig hur en vakt kan ha som jobb att följa efter människor på flykt sådär? Vet jag hur det känns när någon tror att att man är här för att stjäla? Och egentligen är det enda som skiljer oss åt bara att ha rätt eller fel papper.

Jag frågar honom vad han skulle vilja säga till europeiska politiker.

– Jag önskar att de bryr sig, att de ska uppmärksamma oss när vi kommer i båtar. Det här är människor som offrar mycket. De är inte flyktingar för att komma hit och ta några jobb, utan bara för att rädda sig själva. Look deeper at us! Jag hoppas att de goda människorna ska ge sitt system till oss. Jag hoppas att det finns något ställe som kan ta hand om alla våra historier.

Ibrahim beskriver att historierna är som ett djupt hål; de tar aldrig slut. Människor fortsätter att ha anledningar att komma hit. Människorna som nu deporteras från Grekland till Turkiet väljer att åka hem till Syrien, berättar Ibrahim.

– De tar vapen i hand för att dö. They run out of options! Då vill de hellre dö i sina länder.

Text och foto: Elin Lindén

Fotnot: Ibrahim är ett fiktivt namn som vi använt för att skydda hans identitet

—

Bakgrund: De som står utanför våra stängda gränser

Sommaren 2016 beslutade våra folkvalda att stänga Sveriges gränser. Förutsättningarna för de människor som redan hade flytt hit försämrades. Familjer splittrades när kraven skärptes.

Flykt från krig och förföljelse fortsätter. Men vad händer med dem som inte hann hit? Var tar de vägen? Hur ser deras verklighet ut, efter flykten som inte tillåts få ett slut? Det vill Refugees Welcome Stockholm berätta mer om.

Rapporter från verkligheten

Tre av Refugees Welcome Stockholms volontärer befinner sig under februari och mars i flyktingläger i Grekland och Serbien för att arbeta ideellt. De berättar om verkligheten där och vad det innebär både att vara volontär och att leva på flykt.

Elins arbete på Lesbos

Elin Lindén

Här är Elin Lindéns berättelser från Lesbos, en av de grekiska öar som tagit emot tusentals människor som flytt över Medelhavet i sjöodugliga gummibåtar.

Elin delar med sig av vardagen i Mytilini på Lesbos, där hon arbetar i flyktinglägret Pikpa. Hon kommer också intervjua människor som kommer i hennes väg som vill berätta om sin egen flykt eller sin syn på EU:s flyktingpolitik. Hemma i Stockholm arbetar hon som samordnare inom socialtjänsten för sociala insatsgrupper och är volontär inom RWS.

—

Läs mer

Grekland:

Serbien:

—

Stöd flyktinglägret Lesvos Solidarity-Pipka genom att sätta in en slant via Elin Lindén, besök Gofundme-sidan här!

Läs mer om Lesvos Solidarity här!